Ulven

i hennes blick

eld

rimfrost

 

hon kammar mitt hår

med mjuka

lätta

tag

 

jag vet

att jag

kommer ge henne allt

 

vad hon än önskar

 

för

en

enda

kyss

 

hon drar mig till sig

min kind mot hennes bröst

jag sluter ögonen

och inväntar

hennes

kärleksbett

 


En ulvs kärlek

jag kräver dig

kräver varje del

ge mig din kärlek

så jag kan suga mig i den

tills du blir ett torrt

sprucket

skal

 

du är behaglig

du är vad jag vill ha

och det jag vill ha

det får jag

 

för utan din kärlek

utan dig och dina likar

då finns

inget av mig

kvar

 

Så jag kräver dig

kräver din kärlek

och när du är tömd

kastar jag bort

det lilla som är kvar

 

och letar upp en ny


Burar

Mitt bröst är en fågelbur
I den spinner sidenmaskar guldtrådar,
som sedan knypplas
till spettsar av glas.

Mitt hjärta hänger i sidenband.

Här bor ingen fågel.
Det gjorde det aldrig.

Här finns bara kokonger
Som väntar på att öppnas.

Varulven och demonen

På en äng av en månljus

Dansar en varulv och en demon

Deras tjut ekar mellan väggar av jord

 

Jag sträcker mig efter tystnade

klär den på mig likt en barockklänning

Hör du mig?

Hör du mitt tysta skrik?

 

De snurrar runt, runt, runt

 

Klor som river upp en ung pojkes bröst

Han är hel

orörd

 

Jag är din Varulv

Jag är din katt

Jag är din älskarinna

 

Min prins av luft

Min demon

Min....

 

Runt, runt

 

… inget.

 

Får jag lov?

Låt oss dansa gråbens dans.

Lått oss slicka månljus från bergsväggar.

Jag lapar i mig det

som en katt vid ett mjölkfat

 

Jag kurar ihop mig

gör mig liten

Jag spinner vid din beröring

Din luftberöring

Beröring utan hud.

 

Jag är din katt

Min trampdynor skaver mot månljusängen

Medan jag liksom Loke

Dansar din död

 

På en äng av nymåneljus

Dansar en varulv ensam

Hennes tjut ekar mellan väggar av jord


Vattenflickan

Fiskarparet hade ett gott liv, de var inte särskilt rika, men fick ofta en god fångst och aldrig var de hungriga. Deras hus var tätt för havets hårda vindar och vänner hade de många. Det fanns bara en sak som fattades dem, ett barn. I många år hade de försökt, de hade offrat och bett till vattenandarna men utan något resultat. Paret hade nu börjat komma till åren och de började bli desperata, snart skulle det vara försent. Fiskarfrun gjorde därför något stort, ett offer så speciellt att de flesta aldrig lärde känna någon i sin livstid som utfört det. En kväll, när det stormade ordentligt och alla med vett i kroppen höll sig inne gick kvinnan ut på parets brygga och satte sig längst ut. Vinden slet i hennes svarta hår, som hade börjat få grå slingor och vattnet stänkte ner hennes kläder. Där tog hon fram kniven de använde för att rensa fisk och satte den mot sin tumme och skar. Tre droppar blod lät hon falla i vattnet. Det kan tyckas som ett litet offer. Bara några droppar blod. Om man ger blod till vattnets andar så kommer man efter sin död att tjäna dem, i stället för att bli ett med havet och flyta ut i det stora medvetandet. Med en liten smula hopp i bröstet gick fiskarfrun in igen, la undan kniven och satte sig framför brasan så hon skulle torka ordentligt innan hon la sig i sängen med sin make. Hon hade inte berättat om sitt offer. Han skulle aldrig ha godkänt att deras själar skildes efter döden.

Andarna hade märkt både detta och parets tidigare offer. De hade blivit rörda men kunde inte göra något då de bara rådde över vattnet. Det är helt andra andar som skapar människoliv. Dock behövde de tjänare så efter långa diskussioner sinsemellan skapade de ett barn år paret. Inget männskligt av kött och blod, utan ett av havet sig självt.

 

Nästa morgon hade stormen lagt sig och paret vaknade av att det var något som lät märkligt utan för deras dörr, det jollrade. Förvirrat gick mannen och öppnade och där låg en liten flicka, inlindad i sjögräs i stället för filtar. Hon var ett vackert barn om än lite märklig. Manen lyfte upp den lilla som gjorde förtjusta ljud och försökte greppa hans tunna men långa skägg med sina knubbiga händer. För en stund var han ordlös. Tillslut samlade han sig i sin förvåning och lycka och gick in till sin fru.

”Min älskade skatt” Sa han. ”Jag tror minnas att andarna äntligen hört våra böner och skänkt oss ett barn.” Kvinnan bara log och nickade. Efter att ha beundrat barnet ett tag så började flickan dock gäspa. Mannen lämnade över barnet till sin fru och gick ut till förrådet för att hämta barnsängen av vass som de gjort tillsammans när de var nygifta och fortfarande hoppades på egna barn. Korgen hängdes sedan upp på en bjälke. Kvinnan bäddade ner den lilla och gav sig sedan ut för att hälsa på sin syster som hade många barn och säkert hade avlagda barnkläder. Fortsatte sedan till getbonden för att få mjölk då hon ju inte hade någon egen att erbjuda sin nyfunna dotter.

 

Att flickan inte var som andra märktes snart, det mest tydliga var hennes hår och ögon. Istället för svart hår, som alla i byn, så var hennes sjögräsgrönt. Alla i byn hade gröna ögon men hennes var som havets, och ändrade färg tillsammans med det, så vissa dagar var de klarblått, andra skiftade de i grönt och stormiga dagar var de mörkgrå. Flickan fick namnet Mizu som betyder vatten på det gamla språket.

 

När flickan blev äldre så började även andra saker märkas med henne, när hon följde med sina föräldrar för att fiska fick de större fångst än någonsin. Hon hade även en nästintill magisk förmåga att hitta områden där man kunde skörda alger och sjögräs som användes till det mesta. Dessutom älskade hon stormar, och även om hennes föräldrar var rädda för att hon skulle komma till skada så kunde de inte hålla henne inne när vinden ven och havet kastade sina vågor mot klipporna. Det fanns dock något hon aldrig gjorde och det var att bada, för även om havet fascinerade henne så verkade hon rädd för det.

Barnen i byn var som barn är mest och upptäckte tidigt att flickan var annorlunda. De var rädda för henne, för hennes ögon som ändrade färg och hennes gröna hår. De var rädda för att hon sällan pratade och inte lekte som de andra gjorde. Så de började reta henne, sa att hon var en häxunge, att hon var ful och motbjudande. Och i bland så kastade de lera eller fiskrens efter henne. Mizu sa dock inget utan gick i stället för sig själv, hon satt vid klipporna och lekte med snäckor, släta stenar och sin docka. En docka hennes far täljt och hennes mor sytt kläder till, en docka med grönmålat hår och klarblåa ögon. Det var Mizus käraste ägodel.

 

Fyra gånger varje år så hölls en marknad. Den var någon timmes resväg utanför byn och de som träffades för att handla var dels folket från fiskarbyn och dels folk från klippbyn. Det var en märklig by enligt fiskarfolket, där hade man inte båtar och man fiskade inte, i stället så hade man luftskepp som drevs av varmluft och med dessa jagade man fåglar. De hade även kvarnar som drevs av vinden där de kunde mala rismjöl. De båda folken kom dock bra överens även om de inte riktigt förstod varandra och giftermål mellan byarna var inte ovanligt.

Det var på en av de här marknaderna som Mizu för första gången såg henne, den andra flickan. De var båda i sju års åldern och var med sina föräldrar. Den andra skiljde sig även hon från mängden. Håret var ljusblått, ja nästan vitt, men det som Mizu framförallt såg var flickans ögon, de var nämligen lika blå som hennes egna. Innan Mizu han ta sig ur sin mors grepp så var den andra flickan borta. Hur bra utkik Mizu än höll så såg hon henne inte igen, varken den marknaden eller någon efter den.

 

Några år senare, när Mizu var tolv så var hennes skolklass nere vid havet på en vårutflykt. Som vanligt höll hon sig för sig själv och satt på en klippavsats och såg ut över havet med sin docka i knäet. De två barn som retade henne mest kom ut. Flickan var den som talade först.

”Är inte du för stor för att leka med dockor?” Mizu såg mot dem med för dagen grönskiftande ögon och lät sedan blicken vandra till horisonten igen.

”Hörde du inte att vi pratar med dig, eller är häxungen för fin för att svara” Sa pojken. Men inte nu heller fick de något svar. Barnen tittade på varandra och pojken gick sedan några steg framåt och drog åt sig dockan. Mizu reste sig och försökte dra sig åt den men de båda barnen var starkare och plötsligt befann sig Mizu i en situation där flickan höll hennes armar bakom ryggen och pojken häll hennes dock utanför klippkanten över vattnet.

”Jag tycker att båda ska få simma, eller vad tycker du?” Sa han och skrattade.

”Det tycker jag med” Sa flickan. Då skrek Mizu. Hon ville inte ner i vattnet, det var en panisk rädsla. Skriet fick barnen att släppa både henne och dockan. För en sekund verkade allting stilla som om tiden stannat, inga ljud hördes. Långsamt vände de tre barnen sina ansikten mot havet för att där se en stor våg som kom mot dem. Mizu han stappla undan, halkade på den fuktiga stenen och föll baklänges. De två andra stod bara orörliga och verkade inte kunna dra sig undan från det förrädiska havet som drog dem med sig ut till strömmar och djupt vatten. Förskräckt tog hon sig upp på fötter igen, även om hennes skolkamrater nog kunde simma så kunde även den mest vana simmare bli bortförd av strömmarna. Först kunde hon inte göra hon bara stod där, och en bit bort märkte hon att även läraren och de andra i klassen stod och såg på barnen som drogs längre och längre ut.

”Döda inte dem, ta dem in till land igen, snälla.” När hennes röst tystnat så syntes en ny våg över havet, liksom den förra skapad ur intet och förde med sig barnen upp på stranden, inte särskilt milt men de levde trotts allt även om de hade lite skrubbsår. Ingen brydde sig dock om de genomblöta barnen som hostande klängde sig fast vid varandra. Skräckfyllda blickar vändes mot henne.

Efter det var det ingen som retade Mizu, ingen rörde henne, ingen gjorde henne något, de höll sig undan. Ryktet spred sig snart i byn och de enda som vågade vara nära henne var föräldrarna.

Mizu verkade inte särskilt berörd, hon var van vid att vara ensam. Trivdes med det, även om hon ibland kunde titta längtansfullt på den samhörighet som hon inte vara en del av. Hon längtade efter någon som förstod henne.

Mer och mer av hennes tid spenderades ute vid havet och oftare och oftare gick tankarna till den där flickan med ljusblått hår hon hon sett för flera år sedan. Hon var inte ens säker på om det verkligen hänt. Om flickan med de blå ögonen verkligen funnits. Eller om det bara var något som hon drömt eller inbillat sig.

Det hade gått tio år sedan hon varit på den där marknaden, och fem år sedan byn börjat frukta henne på allvar. Hon betraktade människorna i byn på håll, hur hennes föredetta klasskamrater började växa upp, jobba och några skulle snart gifta sig. Mizu var dock säker på att hon aldrig skulle finna någon att älska, hon visste inte vad hon skulle göra av sitt liv, hon ville ge sig av, kanske ta sig upp i klippbyn för att söka den blåögda, eller bara resa, ut över haven med en båt, försvinna och aldrig komma tillbaka.

 

En höstdag, när körsbärsträdens blad blivit röda och luften luktade sött av äpplen som fallit till marken började det blåsa upp ordentligt. Som vanligt sökte sig Mizu ut och när det började skymma hade blåsten ökat till en riktig storm. Hon blaserade från sten till sten. Kände vinden ta tag i henne, men hon var aldrig rädd, för hon visste att hon inte skulle falla. Hon tog sig längre bort än någonsin innan och nu började det bli svårare och svårare att ta sig fram. Tillslut hade hon lyckats ta sig upp på en klippa flera meter över havet men därifrån kunde hon inte komma längre.

I dunklet syntes sedan en gestalt, klädd i vitt , med ljusblått hår som fladrade i vinden. Trots att det gått tio åt och stormdunkel skymde sikten så visste Mizu vem det var.

Även den andra verkade ha upptäckt Mizu för på lätta, nästan svävande steg tog hon sig fram till klippan ovanför. I regnet och blåsten var det för halt för att de skulle kunna komma till varandra, men om Mizu ställde sig på tå den andra flickan la sig på mage och sträckte sig ner så kunde deras fingertoppar snudda vid varandra. Deras stormögon möttes. Vindens tjut var för högt för att de skulle kunna prata men de visste att de var tvungna att ses igen.

 

Redan nästa morgon sågs det igen, båda två hade väckts av märkliga drömmar, som försvann ur minnet direkt, men ändå lämnade en känsla av rastlöshet i de unga kvinnornas bröst. De gav sig ut, mot varandras byar. På halva vägen möttes de, på en äng, med rödlövade träd och mjukt gräs. På en plats med utsikt över det lugna havet slog de sig ner, utan ett ord. De la sig ner i gräset bredvid varandra så mörkgrönt hår blandades med ljusblått. De såg på solens spel mellan bladen och efter en bra stund sökte sig deras händer varandra. Höstsolen värmde deras kroppar och torkade gräset efter nattens oväder. Efter flera timmar av tystnad och samförstånd började hungern göra sig påmind och de reste sig.

”Ses vi igen?” Frågade Mizu.

”Det vet du att vi gör.” Svarade den blåhåriga. De skildes åt men efter bara några steg stannade de båda och såg mot varandra.

”Jag heter Tei”

”Mizu” Nu när de kände varandras namn så gick de hemåt utan att vända sig om.

De träffades varje dag, på samma plats, under samma träd. De talade sällan vid, de behövde inga ord. Mizu var nöjd att bara få vara vid sidan av flickan vars namn betydde luft på de gamlas språk.

När nästan alla löv fallit av träden och ett lätt regn hade blött ner gräset så hade Tei anlänt först, vilket var ovanligt. De brukade alltid komma samtidigt. Det fans något sorgset i hennes ljusgrå ögon. Deras pannor lutades mot varandra och mizu drog sin hand över hennes kind bak till nacken. De stod så en lång stund, kände varandras tankar röra vid varandra, hur de verkade tränga genom skallben och hud för att där flätas samman till en enhet. Inte förrän de mörknade flyttade de sig. Båda hade tårspår längst kinderna de hade inte ens märkt att de gråtit. Tyst hade de kommit överens om vad som var tvunget att göras och de nickade åt varandra. De flyttade sig sedan tätt in till varandra igen och lätt läpparna mötas i en mjuk kyss.

 

Den kvällen talade hon länge med sina föräldrar, när de skulle lägga sig kysste hon deras kinder och förklarade att hon älskade dem mycket. De verkade glad, men samtidigt lite fundersamma över sin dotters plötsliga tillgivenhet, hon som annars brukade hålla sig för sig själv och vara tyst.

 

Solen hade precis börjat leta sig upp över horisonten när Tei och Mizu begett sig från sina föräldrahem. De var på platsen där de träffats första gången, även om Mizu inte var uppe på klippavsatsen utan hade tagit sig ner till vattenkanten. Vågorna slog över hennes nakna fötter och hon gick för första gången i sitt liv ut i det förrädiska havet. Medan hon gick djupare och djupare kände hon en märklig känsla som började nere vid fötterna. De verkade som om hon löstes upp och flöt ut med vattnet. Hon såg upp, mot toppen av klippan där Tei stod. Deras blickar möttes och Tei tog ett steg framåt och föll. Samma sak verkade hända Tei i luften som Mizu i vattnet, hennes konturer blev otydliga. Vattnet räckte nu upp till hennes haka och hon sträckte sin hand uppåt. Tei verkade falla långsammare, som om hon kunde styra farten och hennes kropp var nästan helt upplöst i luften. Deras händer möttes och knöts i hopp och samtidigt verkade båda försvinna helt.

 

Den natten blev den värsta stormen någon i vare sig klippbyn eller fiskarbyn kunde minnas. Och båda flickornas föräldrar var ute för att leta efter sina döttrar. De möttes slutligen vid platsen där Tei och Mizu brukade träffas, och där bland de nästan nakna träden såg de fyra ut över havet. Vid vattenytan tycktes de se sina döttrar, dansa tillsammans bland vind och regn. De skrattade och verkade lyckliga, deras kroppar verkade nästan vara ett och i bland kysstes de. Med ens förstod föräldrarna, att de man får av andarna inte är mänskligt och att det inte är mening att de ska leva hos människorna, för där kan de aldrig vara lyckliga. De var stormdöttrar, andar, skapade av elementen och i bland om man verkligen lyssnar kan man höra deras skratt i stormens tjut.

 

.


Cthulu Fhtang


Cthulu Fhtang

 

På havets mörka botten

börjar en tentakel

röra sig

den slingrar

långsamt

då guden vaknar

 

Cthulu Fhtang”

 

På Havets mörka botten

Vilar det

som snart ska vakna

 

Mässande män

Mässande kvinnor

De kallar

De ber

 

Cthulu Fhtang”

 

De anar inte

vad de väcker

vad som vilar

På havets mörka botten

 

De anar inte

att deras ord

får gula ögon att öppnas

klor att sträckas

På havets mörka botten.

 

"Ph'nglui mglw'nafh Cthulhu R'lyeh wgah'nagl fhtagn,"

 

I R'lyeh börjar något röra sig

Än så länge drömmer han bara

Men snart...

snart...

kommer Cthulhu vakna.


Tjärnen

På botten av tjärnen
väntar hon
liten
och bortglömmd
Hennes ögon är vita
då de aldrig fått sett solen
rovdjurständer och klor
ett monster

På botten av tjärnen
väntar hon
på att någon
någon
ska kyssa
hennes ruttnande kött

På botten av tjärnen
väntar hon
tålmodigt
För hon vet
att du finns
och hon kommer hitta dig
den dagen du
vågar dig bort
till tjärnen

Spettsgardiner

Bakom spetsgardiner gömmer hon sitt sargade ansikte
I ett torn som ingen längre minns sitter hon och väntar
Men ingen kommer finna henne
För om henne skrevs inga sagor
Hon är inte vacker, hon är inte ung
Det var länge sedan hon slutade hoppas
men ändå
ändå
fortsätter hon att speja bakom sina spetsgardiner

Min

Min vackra
Jag söker dig
Du är min
Min
Jag kysser dina vita bröst
Låter fingrarna smeka ditt nyckelben
Min
Dina handleder är smala
Hyn är som glas
Du sa
Att du ville ge mig allt
Så jag öppnar din bröstkorg
Och tar det

De ansiktslösa

När natten sänker sig dansar de ansiktslösa
De söker upp dig, finner dig med nattens ögon
 De rör sig i skuggornas berg
 Där dimmvarelser härskar
 Låt dig inte luras, av deras vackra språng.
Ty de drar dig med, bland bergens tysta rop
De lockar dig i dans
Tills de sliter av den mask
du kallar ansikte
och lämnar ett svart hål som fylls med månögats bleka ljus

Mort

Mort

och det försvunna ögat



Författare Johanna Taller

Illustratör Sebastian Vasselbring



Mort var en söt liten zombietös
och en dag hände det att när hon nös
att hennes öga åkte ut och rullade bort
 vad skulle hon göra vår kära lilla Mort?

Zombieflickan gick sig ut för att leta
Men var ögat var kunde hon inte veta
Hon letade i sin kista och i skåpet med kläder
Hon letade på golvet och bröt upp alla bräder




Hon letade i kryptans alla vinklar och vrår
hon letade överallt där det överhuvudtaget går
 Men ingenstans stod ögat att finna
I henne började så en ilska att brinna

“Var finns mitt öga, ta fram det till mig
 Om någon vet så säg, bara säg
 Om någon vet så snälla ge mig svar
 Nu har jag letat här i flera dar”


Då hördes en röst som viskade tyst:
“Att skrika och gapa är inte schysst
 Mjaaug kanske kan hjälpa men då får du vara snäll
 Mina öron tål inte höga ljud och en massa gnäll”

En katt tassade fram och strök sig mot hennes ben
 sen satte den sig ner och tvättade pälsen ren
 “Snälla herr katt kan mig hitta mitt öga?
Om du lyckas ska dina belöningar bli höga”



“Kalla mig Bob och inte herr katt
 I belöning vill Mjauug ha fisk” sa katten glatt
 “Och kanske mjölk och en mus eller två.
Men kom nu, skynda, vi måste gå”

 Så Mort och Bob skyndade ut
för att leta efter ögat och på problemen få slut
 Under granar och buskar de leta
 Det gick lite lättare nu, när de samarbeta

Men trots att de letade bakom varje sten
 I varje grav och varje hög med ben
 Och även när de i varje träd tittat
 så var inte ögat än hittat

 Katten reste rygg och lyfte sin svans
 men Mort kunde inte se var faran fanns
 Hon spana och speja och till slut hon såg
 Att borta vid kryptan satt en zombiepåg



Pojken satt uppe på kullen den höga
och bredvid låg Morts tappade öga
 Mort hon blev ilsken, hon blev riktigt sur
 hon kände för att slå denna dumma filur

 Hon knöt sina händer och började springa
 då märkte hon att egna ögon hade han inga
 bara två hålor svarta som natten
 hon vände sig om och sa till katten

“Har du sett en sån pojk, så söt han är
 den finaste jag sett, jag tror jag är kär
 hans hår är grönt och hans hud är blå
 men varför har han inga ögon när jag har två?”

Så smög de sig fram för att på pojken spana
 Att det fanns fler zombies kunde hon inte ana
 Hon gick närmre så hon var aldeles intill
 men pojken rörde sig inte han var alldeles still


“Du har tagit mitt öga men vet du vad?
Jag ska ge dig nåt nu som nog gör dig glad”
Så tog hon sitt öga och satte i ögonhålet
och pojken gav upp värsta glädjevrålet

“Tack ska du ha nu kan jag äntligen se”
sa pojken och började genast att le
 “Som tack ska du få en riktigt stor puss
föresten bör jag säga att mitt namn är Guss”




Så slutar det nu precis som det ska
Mort fick en kompis och det är ju bra
 Och Bob fick inte två utan fem stycken möss
men nu ska vi inte störa, vi säger adjöss.




Jonglören

Det var en av världens mest berömda cirkusar. Där fanns endast de bästa artisterna. Folk vallfärdade för att se den. För att få njuta av den mest fantastiska luftakrobatiken, för att hänföras av ormkvinnor, trollkarlar och cirkusens två vita lejon. Det mest spektakulära numret var dock en jonglör. Hans namn var Jamos och han jonglerade med glaskulor. Det var inte den vanliga jongleringen som folk var vana att se, utan kontaktjonglering som inte lämnade någon oberörd.
  På cirkusen fanns även en flicka vid namn Sindra. Hon var 12 år och inte längre tillräkligt liten och söt för att vara den översta i alla akrobatik, men inte heller tillräckligt duktig för att få ett eget nummer.
  Det fanns ett annat barn som hade tagit över hennes plats som den gulliga. Ett par bland de kinesiska akrobaterna hade fått en son för fem år sedan, och han var nu i precis rätt ålder för att få publiken att åhha och ohha när han klättrade högst upp i pyramiderna. Sindra var avundsjuk. Inte ens hennes föräldrar verkade längre bry sig om henne. Hon var inte längre söt och liten. Hon var ingenting, förutom i vägen. Det enda hon kunde göra på föreställningarna var att sälja popcorn.

Jamos framträdde alltid precis innan pausen. Då släcktes tältet ned och bara en blå ljuskälla lyste upp mitten av manegen. Sindra brukade gömma sig bakom ridåerna. Där ingen såg henne men hon ändå kunde se scenen. Hon såg Jamo bakifrån. Såg hur han lät sina tre glaskulor rulla över armarna och händerna. Set verkade som om han bröt mot tyngdlagen. Hon tyckte han var vacker, på ett märkligt sätt. Han var inte muskulös som akrobaterna, han hade inte cirkusdirektörens charm, men han hade något. En utstrålning som trollband alla i publiken, inklusive Sindra.
  Hon missade alltid slutet av hans föreställning. Den stora finalen, den som fick publikens ögon att tåras och alla att lämna sina platser tysta. För hon var hon tvungen att springa i väg till kiosken för att sälja mer läsk och popcorn.

Jamos var inte som de andra på cirkusen. Umgicks inte med någon i ensemblen. Han pratade aldrig, utan satt mest i sin vagn och övade på jongleringen. De andra kände ett obehag av att vara nära honom. Kände sig obekväma om han någonsin såg på dem. Hans ögon var mörka, nästan svarta. De saknade den glans av liv, som finns hos andra människor. Så de andra lät honom vara. Ingen klagade när han inte hjälpte till att plocka ner cirkusen eller packa. De var glada att slippa honom. Sindra var inte rädd för Jamos. Hade visserligen aldrig pratat med honom, men hon hade inte tid. Hon var för upptagen med att träna på sin akrobatik, hjälpa sina föräldrar och leka med de andra barnen.

En kväll, när de hade haft en ovaligt lyckad föreställning såg hon Jamo sitta utanför sin vagn. Det var en månlös natt. De andra på cirkusen festade för att fira alla pengar de fått in och att alla skött sig utmärkt. Sindra hade gått i väg från festandet. Ett annat barn hade sårat henne, sagt att hon var för dålig för att någonsin få uppträda på cirkusen.
 Jamos vagn stod en bit bort från de andra, och hon kunde se hur hans största och vackraste glaskula lyste i mörkret. Hon smög sig fram. Gömde sig bakom ett träd och iakttog hur han lät kulan rulla i händerna. Hur den verkade ha sitt eget liv och röra sig som den själv ville. Att den styrde och Jamos följde. Så landade den i hans hand. Han slöt sina krokiga fingrar runt dess glatta yta. Såg på den, och log. Sindra hade aldrig sett honom le tidigare. Hon hade aldrig sett honom visa några känslor. Med ett visste hon, att han upptäckt henne. Även om han inte såg mot henne, och inte hade rört sitt huvud, var hon säker att han visste att hon stod där. Hon skämdes, mer än hon någonsin skämts innan. Det var ett fruktansvärt fel hon gjort. Hon hade trätt in en värld där hon inte hörde hemma. Besudlat något vackert och heligt. Något som var Jamos och endast Jamos.
 Han vände sig mot henne. En impuls att springa slog henne. Dock såg han inte arg ut inte arg ut. Tvärt om log han. Vinkad åt henne att komma fram. Hon lydde, vågade inget annat. Hans ögon glänste i kulans ljus och hans ansiktsdrag var grovt skuggade. Med nedfälld blick ställde hon sig framför honom. Med genomträngande blick granskade han henne. Tog hennes hand och fällde ut hennes fingrar. Han lade kulan i den, undersökte noga hur den låg i hennes hand och tog den sedan igen. Hon tog mod till sig och såg upp mot honom, frågande. Jamo log fortfarande, milt. Så nickade han och lade undan sin kula i ett vackert utsmyckat träskrin fodrat med dyraste siden. Skrinet låste han och nyckeln hängde han runt halsen. Plockade sedan fram en annan ask av papp. Inte alls så fin som den förra. I den låg två kulor. Dessa saknade det sken som lyste intensivt i den förra. Jamos ögon glänste inte längre, de var tomma. Den ena kulan gav han till Sindra, den andra tog han själv.
 Han ställde sig upp. Tog försiktigt om hennes axlar och ställde henne bredvid sig. Visade hur hon skulle hålla kulan, hur hon skulle få den att rulla från handflatan, över fingertopparna och sedan stanna på handryggen, utan att släppa kontakten med huden. Hon försökte göra efter, men det var svårt. Hon var inte jonglör, hon var akrobat. Jamo gav inte upp, han visade igen, tills hon förstått tekniken.
  Efter säkert en timmes övande lade han ner sin kula i asken. När Sindra räckte fram den hon använt skakade han på huvudet och visade med handen att hon skulle springa i väg. Hon nickade och försvann utan ett ljud. De hade inte sagt något till varandra, men Sindra visste att hon nu var något speciell, att hon hade en hemlighet som hon inte skulle berätta för någon.

 När hon kom till sin vagn gömde hon kulan så gott det gick i jackfickan. Hennes mamma mötte henne i dörren. Sindra såg sin mammas hopdragna mun och den oroliga blicken.
 ”Unga dam, var har du hållit hus?” Sa mamman och tog hårt om Sindras axel.
”Ingenstans.”
 ”Sindra Alexis Mistoff, nu är du så god och berättar var du hållit hus.” Sindra visste att när mamma sa hennes fulla namn var det allvar. Kanske, hade hon varit borta längre än hon trott. Sindra bestämde sig för att inte ljuga, bara undanhålla sanningen lite.
”Pablo var dum mot mig, så jag gick en liten runda för att få vara i fred. Mamma jag är jätte ledsen, men alla andra var så glada och jag ville inte göra dig ledsen.” Mamman suckade och klappade henne förstrött på huvudet.
 ”Jaja, men gå och lägg dig nu, det är redan långt efter sängdags.” Sindra nickade och sprang i väg till den lilla skrubb i vagnen som var hennes sovplats. Där, innanför en lös planka, gömde hon kulan.

  Sindra övade varje dag, först lärde hon sig att styra kulan över händerna och över armarna, axlarna och ryggen. Hon fick kulan att nästan sväva när hon endast använde sina fingertoppar att styra. Varje torsdagskväll träffade hon Jamos som nöjt såg på när hon visade upp det hon övat på under veckan. Han rättade till småfel och visade nya trick.
  Han sa aldrig något men Sindra pratade. Hon ställde frågor och ibland berättade hon även om andra saker som hänt. Ibland kunde de bara sitta tysta bredvid varandra. Då brukade Jamos plocka upp sin vackraste kula från träskrinet och låta den rulla mellan fingrarna. Sindra såg fascinerat på. Hon undrade om det vare en illusion att kulan verkade levande, att den hade en egen vilja. Men hon betvivlade att det var så, Jamos behandlade kulan så kärleksfullt och försiktigt att den inte bara kunde vara av glas.
  Även ljusets rörelse i kulan bekräftade hennes misstankar. Ibland tyckte hon sig se bilder där inne, glimtar av det som fanns där, något väldigt speciellt. Hon hade inte fått röra den sedan första kvällen. Hon hade inte frågat heller. Hon visste att när hon var redo skulle han visa henne. Hon visste att hon en dag skulle bli lika duktig som Jamos.

Det gick år av träning. Sindras akrobatik utvecklades knappt. Visst tränade hon, men hon visade inget intresse för det. Föräldrarna skakade på huvudet, de var övertygad om att deras dotter inte var en cirkusmänniska som de, och väntade bara på den dag hon skulle ge sig av. De hoppades att det var en fas, att det var en form av tonårsrevolt. Men när hon som femtonåring inte visade minsta intresse för akrobatiken gav de upp. De visade aldrig för sin dotter att de var besvikna, men hon kände det. Samtidigt som hon blev sårad visste hon att de snart skulle bli stolta. När hon var fullärd skulle hon visa dem. Än så länge var både jongleringen och vänskapen med Jamos en hemlighet. Men en dag skulle hon visa alla.

En kväll såg Jamos frånvarande ut när hon kom. Han satt med sin lysande kula i handen och stirrade ut i luften. Sindra gick fram till honom. Lade handen på hans axel. Han ryckte till och såg upp mot henne. Stoppade ned kulan i sin ask men låste den inte. Det var något som var annorlunda, Sindra kände det. Hela Jamo utstrålade nervositet och rädsla. Det gjorde henne skräckslagen. Så tog han ett djupt andetag och lade sin hand på hennes. Den var mjuk och varm. Sindra kände en tyngd i bröstet.
   Hon stod en stund, bakom honom med handen på hans axel. Stämningen var tryckt. De hade båda svårt att andas trots att sommarluften var frisk efter regnet för någon timme sedan. Så talade han, hans röst var raspig och torr, stämbanden ovana vid att tala efter att inte gjort det på många år.
”Min flicka! Vet du vad det är för dag i dag?” Han var inte vänd mot henne, blicken var fäst på något långt borta. Hon kunde inte svara, rösten hade låst sig. Men hon skakade på huvudet.
”I kväll är det tre år sedan du kom till mig för första gången. I kväll är sista gången jag är din lärare. I kväll ska jag lära dig det viktigaste du någonsin kommer lära dig. I kväll är sista gången vi kommer att ses.” Sindra drog undan sin hand och stirrade på hans bakhuvud. Hon ville gråta, ville skrika, och slå honom. Hon behövde honom, hans vänskap och det som de delat under dessa år. Men hon gjorde ingenting, hon förblev tyst. Som en duktig elev väntade hon på att hennes lärare skulle hålla deras sista lektion.
”I kväll är min sista föreställning. Då vill jag att du iakttar mig noga och vad du än göra se inte in i kulan. Det är otroligt viktigt, förstår du?” Sindra nickade. Det var tyst ett tag.
”Innan föreställningen vill jag att du bekantar dig med min vän här.” Han lyfte upp träasken vände sig om och gav den till henne. Hon betraktade asken, drog med fingrarna över det elegant utsnida träet. Den kändes gammal. Hon kunde känna spår av dem som ägt skrinet tidigare och hur viktigt det var.
  Så öppnade hon skrinet och såg på kulan. Den lyste. Ljuset där inne virvlade runt, det verkade förvirrat. När hon lyfte upp kulan i sin hand lugnade sig virvlet och ändrade form. Prövande lät hon kulan rulla över fingrarna. Men den ville inte följa hennes bestämda rörelser. Hon släppte den med blicken och såg på Jamo.
   Han sa inget för att hjälpa henne. Stod bara stilla och iakttog kulans sken. Hon kunde ana en osäkerhet i hans blick. Men ville bevisa att hon kunde, att hon var duktig. Så hon koncentrerade sig på kulans virvel. Sträckte ut sina tankar och de hitta vad snart en ny vilja som tog över. Viljan styrde hennes händer och fingrar. Snart kände hon kulan rulla smidigare än de vanliga kulorna över hennes hud. Den letade sig ut på hennes armar, verkade undersöka sin nya jonglör. Det kändes underligt, hon var inte säker på om det var hon som styrde kulan eller om kulan styrde henne. Så vilade den i hennes hand. Den gav ifrån sig en svag värme. Hon såg in i den och virvlet för vandlades till en bild. En bild av en mörkhårig pojke som storögt höll kulan i sin hand. En pojke med svarta ögon. Andra bilder skimrade förbi. På en mörkhårig kvinna som höll pojken i sin famn, av pojken som lekte med andra barn och när han simmade i en sjö. Bilderna försvann och ljuset av tog, men försvann inte helt. Sindra blinkade till och såg upp mot Jamos.
”Var det du?” Sa hon. Han gick fram till henne och tog kulan ur hennes hand. Såg sorgset på den och stoppade sedan ned den i asken. Han tog hennes hand och satte sig ned på trappan till vagnen med Sindra bredvid sig.
 ”Jag tror det är jag, jag minns inte. Jag minns inget från tiden innan jag uppträdde första gången. Men de här bilderna som du ser, är de jag oftast ser. Ibland ser jag andra personer i kulan. Vissa bilder är otydliga, verkar uråldriga, anda är färska. Jag har sett bilder av folk från publiken Händelser ur så många liv att jag har svårt att hålla reda på dem. Men jag tror att pojken du såg är jag. Jag vet att det är svårt att förstå flickan min. Men, du kommer lära dig, du kommer att kunna leva med det precis som jag gjort.” Hon skakade på huvudet, ville inte glömma, ville inte ha sina minnen som otydliga bilder.
”Jag…” hon bet sig i läppen och blinkade bort en tår. ”Jag vill inte glömma.” Han suckade och strök henne över ryggen.
”Jag vet, min flicka, jag vet. Jag trodde att mina känslor försvunnit med minnena. Men jag känner för dig, det gör mig verkligen ont att du kommer att glömma. Att du kommer bli som jag. Men vi har inget val. Vi är båda utvalda.” Hon skakade på huvudet och drog sig undan från honom.
”Jag har ett val, jag vill inte glömma, jag vill inte. Jag tänker inte göra det.” Hon reste sig upp och började gå. Men kände hur han greppade om hennes handled.
 ”Släpp mig Jamos. Låt mig gå.” Sa hon och försökte dra sig loss. Greppet var för hårt. Han såg på henne med sin tomma blick tills hon lugnade sig och slutade kämpa emot. Han släppte taget om hennes handled och tog henne i sin famn. Hon grät, skakade och han kände hur hans skjorta blev blöt. Han strök henne över håret och kände själv hur en tår rann ned för kinden. Han hade aldrig gråtit förut, inte vad han kunde minnas. Pojken i glaskulan hade, men inte han. Han fångade upp tåren med tungan och kände sältan. Så tog han tag om hennes axlar och lyfte henne från sitt bröst. Såg på henne och torkade hennes kind.
 ”Se mig i kväll och minns vad jag sagt. Se inte in i kulan vad du än gör. Du kan se på den, se vad som händer runt den, med publiken och med mig, men se inte in i den. Lova mig det. Sen får du välja själv vad du vill göra. Du kommer få välja. Men lova mig att inte se in i kula under föreställnigen.”
”Jag lovar.” Sa hon så tyst.
”Det är bra.” Han log mot henne, men det var ett sorgsant leende. Så strök han henne över håret och kysste henne på pannan. Hon fällde ned blicken och Jamos började plocka ihop sina saker. Hon såg mot honom, han stod med ryggen mot henne. Hon vände sig och gick till sin vagn för att byta om till de kläder hon hade i kiosken.

 Sindra var frånvarande när hon jobbade. Hennes tankar var någon annanstans och det gjorde hennes medarbetare irriterad. När föreställnigen börjat och publiken försvunnit började kvinnan som hade hand om kiosken skälla. Sindra nickade men orkade inte svara. Tiden gick och Sindra började känna sig nervös, tänk om hon inte skulle kunna komma in och se Jamos. Men efter att ha lovat att skärpa sig flera gånger lyckades hon smita i väg.
  Hon kom ut lagom till att se sina föräldrars akrobatik nummer. Det hade hon inte sett på över ett år. Hon ställde sig vid sidan av gången bredvid läktaren där publiken satt och iakttog sina föräldrar. Hur de vant gjorde sin inövade akrobatik. Hur de arbetade tillsammans och hon tänkte att hon ville minnas dem så där. Tillsammans och lyckliga när de gjorde vad de älskade. Hon skakade på huvudet. Nej hon skulle inte glömma, hon skulle minnas sin familj och hon skulle göra dem stolta. När de bugade inför publiken såg hon att mamman tittade rakt på henne. Sindra log och vinkade åt henne och mamman log tillbaka.
  När föräldrarna lämnat scenen släktes strålkastarna och ett blått ljus tändes. Där stod Jamos med två glaskulor i handen. Han jonglerade med dem. Orkestern spelade inte sin vanliga musik. I stället hördes ett sorgset piano och till des toner dansade kulorna. När musiken var slut lade han ifrån sig de båda kulorna och öppnade skrinet som låg framför honom. Det var dags för finalen, den del som hon aldrig sett innan. Han gjorde det helt utan musik, och ljuset var släkt. Det enda som syntes var, det lysande virvlet inne i kulan.
  Kulan rörde sig på samma sätt som hon själv upplevt, den. Som om den själv styrde sina rörelser. Så höll han upp den mellan sina händer, visade upp den för publiken. Han drog sakta bort händerna och kulan stannade kvar. Publiken drog efter andan. Kulan kallade på henne. Drog hennes blick till sig. Hon blundade hårt, skakade bort t tankarna och såg i stället på Jamos. Han stod helt stilla, med blicken fäst i kulan. Ögonen lös starkt.
  Publikens blickar var fästade på kulan. I mörkret anade hon hur virvlar letade sig ut från publiken och in i kulan vars sken blev starkare och större. Snart förvandlades publikens virvlar till bilder som sögs in i kulan. Hon förstod att det var minnen. Så slocknade den och Jamos fångade kulan i sina händer. Han bugade djupt och tog med sina saker ut från scenen.
  Publiken verkade vakna ur en trans. Någon började viska. De flesta var tysta, hänförda av vad de sett och upplevt. Sindra undrade om de var det minsta medvetna att de förlorat en del av sig själva. Hon gick inte tillbaka till kiosken. I stället gick hon tankfullt till sin vagn.

Dagen efter jobbade hon inte i kiosken, dels för att hennes medarbetare hade varit arg när hon försvunnit. Dels för att hon ville ha en chans att prata med Jamos innan uppträdde. Så hon hjälpte till i kulisserna. Innan föräldrarna skulle ut på scenen kramade hon dem. Sa åt dem att knäcka ett ben, då lycka till betydde otur. Hon drog in deras dofter, försökte uppleva allt som var de. De var smickrade men lite förvirrade av dotterns plötsliga ömhet.
  Efter halva föräldrarnas nummer började folk bli oroliga. Jamos var inte där, ingen hade sett honom på hela dagen. Faktum var att ingen hade sett honom sedan kvällen före. Sindra tänkte att det inte var så märkligt. Ingen brukade ju lägga märke till honom. Hennes egen oro var värre. Hon mindes vad han sagt dagen innan, att det var sista gången de skulle ses. Hon svalde klumpen i halsen och höll undan ridån när föräldrarna gick ut.
  Hon fick syn på något som glimmade till i strålkastarljuset, något som hängde på en av stolparna i tältet. Hon gick dit, kisade för att se bättre i mörkret. Där hängde nyckeln till skrinet. Hon tog upp den och hängde den runt sin hals. Nedanför stod Jamos två askar med kulor. Den svarta i papp och den i trä. Hon lyfte upp kulorna ur pappasken, lät dem rulla i händerna. Så såg hon hur upprört folket var. De diskuterade vad som skulle göras, hur de skulle göra med avslutningen av första akten. Då förstod hon, att det inte fanns ett val.
   Hon låste upp skrinet och gick ut i det blå skenet på scenen. Några försökte hindra henne, men hon gav dem en bestämd blick och fortsatte ut. Det var fantastiskt att stå på scenen. Nu var allas ögon fästade på henne och hon njöt när hon rörde sig själv och kulorna i takt med musiken. Så tystnade den och hon såg ned på träasken. Öppnade den långsamt och såg på den lysande kulan. Hon tvekade en kort stund. Såg bakom sig och såg sina föräldrar som tittade på henne genom ridån. Hon viskade till dem med tydliga munrörelser.
 ”Jag älskar er”. Hon såg att de svarade och att en tår glittrade i pappas öga. Så lyfte hon upp kulan. Den var först motsträvig, men snart samarbetade den. Hon avslutade som Jamo gjort med att visa upp kulan för publiken. Hon fäste ögonen i den och släppte taget. Det var inte smärtsamt. Men det var fruktansvärt obehagligt. Kroppen låste sig och hon kunde se sina minnen fara förbi framför sin inre syn. De tömdes snabbt och hon försökte febrilt hålla dem kvar, förgäves. 
  När hon vaknade till igen låg kulan i hennes hand. Allas blickar var fästade på henne. Alla undrade vad som skulle ske. Hon bugade sig djupt. Lade kulan i sitt skrin, låste och plockade upp de andra kulorna. När hon gick ut möttes hon av föräldrarna som ville kramas och förklarade hur duktig hon varit. Hon såg på dem och föräldrarna drog sig förskräckt undan, hennes ögon var tomma, de hade förlorat sin glans.

Lullaby

Det var mörkt när han vaknade, helt svart. Han gnuggade sig i ögon, blinkade men utan något resultat. Mörkret var tjockt som tjära. Han kände omkring sig, det var hans säng, kudden var precis så mjuk som den skulle vara och vid hans mage låg pandan Algot. Gosedjuret tryckte han i sin famn och låg sedan helt still och försökte tänka. Hur kunde det vara så mörkt? Hjärtat dunkade så hårt att det gjorde ont, dess ljud gjorde det svårt att tänka. Inte en skugga eller spår av ljus någonstans, bara totalt mörker. Med svettiga händer strök han Algots rygg. Skulle han ropa på mamma? Skulle hon höra? Var han ens kvar i sitt eget rum? Han bestämde sig för att vara tyst.
  Ju mer han tänkte på det desto värre blev det. Något var fel, fruktansvärt fel. Det var inte normalt att det var kolsvart när man bodde i stan. Gatlyktorna tog sig alltid igenom hans mörkblå rullgardin och gjorde skuggor längst väggarna. Varför lyste inte hans självlysande skelett, eller den lilla knappen på datorskärmen? Han drog täcket över huvudet, lindade in sig så ingen del av hans kropp stack ut. Under täcket var han säker, även om det var svårt att andas. Om han blundade hårt, så kanske allt försvann, så kanske ljuset kom när han tittade ut nästa gång. Det var nog en mardröm, försökte han tänka, bara en dröm, inte verklighet. För i verkligheten finns inte totalt mörker, bara i drömmarna. Han lyckades inte övertala sig själv.
  Andningen blev häftigare och han kände svetten rinna längst ryggen. Det var varmt under täcket, obehagligt varmt. Men han låg hellre där än utanför. Ett trummande högt ljud fick honom att rycka till. Han höll andan tills han märkte att det var hans egna hjärtslag. Han vågade andas igen. Efter en kort stund hörde han ett annat ljud. Det lät som om någon slog en penna i bordet. Nej, Inte en, många pennor. Något rörde sig, något som gick på smala ben under hans säng. Han kramade Algot hårdare, ville skrika på mamma men han vågade inte. Rädd att det som fanns under sängen skulle höra honom.
   Så blev det tyst. Trippandet var borta, det enda han hörde var sina egna kroppsljud. Luften som rörde sig i lungorna, blodets pulserande och matsmältningssystemets låga mullrande. Ljuden var höga och outhärdliga. Var fanns alla andra ljud? Var fanns vinden? Var fanns bilarna? Staden var aldrig tyst, det fanns alltid ljud av något slag. Han kände att tårarna började rinna. Så kom trippandet tillbaka men det var annorlunda, det var mer än en nu, och det rörde sig snabbare. Delade på sig. Den ena rörde sig mot hans huvud, den andra mot fotändan av sängen.
  En av varelserna tog sig upp längst sänggaveln vid hans fötter. Desperat försökte han dra täcket tätare runt sin kropp. En duns vid hans smalben. Varelsen hade tagit sig upp i sängen. Den gick över honom, verkade lukta och undersöka. Han kände efter, försökte bedöma storleken. Han gissade att den var stor som en katt och att den hade minst sex ben, antagligen åtta. Det gjorde ont när den gick, de smala benen borde vara för tunna för den tyngden. Den rörde sig runt och knackad med benet mot väggen. Tre knackningar, sen blev den tyst och stod stil, väntade.
  Den andra landade på hans bröst. Han slutade andas. Den andra gick fram till den första och stannade där. De stod stilla i vad som kändes som evighet, sen började de gnissla. Ljudet var så högt att han var tvungen att hålla för öronen. De verkade prata med varandra. Gnisslandet kom i omgångar och han märkte att de hade olika toner och längd. En stank trängde igenom täckets fibrer och nådde hans näsa. Han kände igen lukten, försökte komma på vad det var. Det var konstgjort, påminde om något hans mamma använde ibland. Men inte ofta. Så slog det honom, lösningsmedel.
  Då skrek han. Aldrig i sitt liv hade han skrikit så högt. Varelserna rörde sig bakåt, mot fotändan. De verkade förvånade. Men de stannade kvar i sängen, rörde på sina ben. Så gnisslade de igen, han hörde det genom sitt eget skrik. Ett vinddrag smekte hans ben, hans täcke hade lyfts. Ett hårigt ben strök över hans knä. Den andra varelsen tog sig mot hans huvud. Stannade på bröstet och försökte lyfta täcket från hans ansikte. Men han höll fast täcket, krampaktigt så det smärtade i fingrarna.
  Han borde springa, han borde slåss men hans kropp var orörlig. Han kände sig slö, huvudet dunkade. Den starka lukten gjorde honom yr och smått illamående.
 Varelsen drog hårdare i täcket och vid det här laget var han för matt för att orka hålla emot. Tillsammans drog de av honom det, så han låg oskyddad i det mörka rummet. De rörde sig över hans kropp, gnisslande med varandra och drog i hans pyjamas. Båda tog sig ned till hans fötter, gnisslandet blev snabbare, ivrigare. Något klibbigt och varmt slöt sig runt hans fötter. Det gick runt hans ben och gjorde honom orörlig. När det täckte honom upp till magen kände han hur det var frätande, att det var sörjan som lutade så starkt. Han grät, smärtan var olidlig. När han var täckt till halsen slog det honom. De kommer äta mig, jag ska bli deras middag.

Något nytt

Ett nytt år kan väll börjas med något helt nytt. I Den här bloggen kommer jag att lägga upp mina texter. De jag tycker är allra bäst.

Bloggen kommer så klart vara kopieringsskyddad. Om någon finner något här extra intresant så hör av er så kan jag eventuellt skicka det.

Jag skriver mest om mystiska saker och skräck. Men det blir ju även hen hel del mer. Jag har gått  tre terminer på en skrivarkurs som jag nyligen avslutat tråkigt nog. Men nästa termin ska jag läsa Literaturhistoria och kommer inte hinna med allt. Förhoppningsvis kommer jag skriva ändå. Men så nu är det dags att börja lägga ut texter.


Välkommen
Här kan ni läsa mina olika texter. Mest skräck och mystik men även en hel del mer.
Inspiration för mig är: Neil Gaiman, Tim Burton, John Ajvide Lindquist, rollspel av olika slag, verkligheten, drömmar och bra musik.
Om du är intreserad av någon av mina texter på ett eller annat sätt så lämna en kommentar så hör jag av mig.
Johanna

RSS 2.0