Fiskarparet hade ett gott liv, de var inte särskilt rika, men fick ofta en god fångst och aldrig var de hungriga. Deras hus var tätt för havets hårda vindar och vänner hade de många. Det fanns bara en sak som fattades dem, ett barn. I många år hade de försökt, de hade offrat och bett till vattenandarna men utan något resultat. Paret hade nu börjat komma till åren och de började bli desperata, snart skulle det vara försent. Fiskarfrun gjorde därför något stort, ett offer så speciellt att de flesta aldrig lärde känna någon i sin livstid som utfört det. En kväll, när det stormade ordentligt och alla med vett i kroppen höll sig inne gick kvinnan ut på parets brygga och satte sig längst ut. Vinden slet i hennes svarta hår, som hade börjat få grå slingor och vattnet stänkte ner hennes kläder. Där tog hon fram kniven de använde för att rensa fisk och satte den mot sin tumme och skar. Tre droppar blod lät hon falla i vattnet. Det kan tyckas som ett litet offer. Bara några droppar blod. Om man ger blod till vattnets andar så kommer man efter sin död att tjäna dem, i stället för att bli ett med havet och flyta ut i det stora medvetandet. Med en liten smula hopp i bröstet gick fiskarfrun in igen, la undan kniven och satte sig framför brasan så hon skulle torka ordentligt innan hon la sig i sängen med sin make. Hon hade inte berättat om sitt offer. Han skulle aldrig ha godkänt att deras själar skildes efter döden.

Andarna hade märkt både detta och parets tidigare offer. De hade blivit rörda men kunde inte göra något då de bara rådde över vattnet. Det är helt andra andar som skapar människoliv. Dock behövde de tjänare så efter långa diskussioner sinsemellan skapade de ett barn år paret. Inget männskligt av kött och blod, utan ett av havet sig självt.

Nästa morgon hade stormen lagt sig och paret vaknade av att det var något som lät märkligt utan för deras dörr, det jollrade. Förvirrat gick mannen och öppnade och där låg en liten flicka, inlindad i sjögräs i stället för filtar. Hon var ett vackert barn om än lite märklig. Manen lyfte upp den lilla som gjorde förtjusta ljud och försökte greppa hans tunna men långa skägg med sina knubbiga händer. För en stund var han ordlös. Tillslut samlade han sig i sin förvåning och lycka och gick in till sin fru.

”Min älskade skatt” Sa han. ”Jag tror minnas att andarna äntligen hört våra böner och skänkt oss ett barn.” Kvinnan bara log och nickade. Efter att ha beundrat barnet ett tag så började flickan dock gäspa. Mannen lämnade över barnet till sin fru och gick ut till förrådet för att hämta barnsängen av vass som de gjort tillsammans när de var nygifta och fortfarande hoppades på egna barn. Korgen hängdes sedan upp på en bjälke. Kvinnan bäddade ner den lilla och gav sig sedan ut för att hälsa på sin syster som hade många barn och säkert hade avlagda barnkläder. Fortsatte sedan till getbonden för att få mjölk då hon ju inte hade någon egen att erbjuda sin nyfunna dotter.

Att flickan inte var som andra märktes snart, det mest tydliga var hennes hår och ögon. Istället för svart hår, som alla i byn, så var hennes sjögräsgrönt. Alla i byn hade gröna ögon men hennes var som havets, och ändrade färg tillsammans med det, så vissa dagar var de klarblått, andra skiftade de i grönt och stormiga dagar var de mörkgrå. Flickan fick namnet Mizu som betyder vatten på det gamla språket.

När flickan blev äldre så började även andra saker märkas med henne, när hon följde med sina föräldrar för att fiska fick de större fångst än någonsin. Hon hade även en nästintill magisk förmåga att hitta områden där man kunde skörda alger och sjögräs som användes till det mesta. Dessutom älskade hon stormar, och även om hennes föräldrar var rädda för att hon skulle komma till skada så kunde de inte hålla henne inne när vinden ven och havet kastade sina vågor mot klipporna. Det fanns dock något hon aldrig gjorde och det var att bada, för även om havet fascinerade henne så verkade hon rädd för det.

Barnen i byn var som barn är mest och upptäckte tidigt att flickan var annorlunda. De var rädda för henne, för hennes ögon som ändrade färg och hennes gröna hår. De var rädda för att hon sällan pratade och inte lekte som de andra gjorde. Så de började reta henne, sa att hon var en häxunge, att hon var ful och motbjudande. Och i bland så kastade de lera eller fiskrens efter henne. Mizu sa dock inget utan gick i stället för sig själv, hon satt vid klipporna och lekte med snäckor, släta stenar och sin docka. En docka hennes far täljt och hennes mor sytt kläder till, en docka med grönmålat hår och klarblåa ögon. Det var Mizus käraste ägodel.

Fyra gånger varje år så hölls en marknad. Den var någon timmes resväg utanför byn och de som träffades för att handla var dels folket från fiskarbyn och dels folk från klippbyn. Det var en märklig by enligt fiskarfolket, där hade man inte båtar och man fiskade inte, i stället så hade man luftskepp som drevs av varmluft och med dessa jagade man fåglar. De hade även kvarnar som drevs av vinden där de kunde mala rismjöl. De båda folken kom dock bra överens även om de inte riktigt förstod varandra och giftermål mellan byarna var inte ovanligt.

Det var på en av de här marknaderna som Mizu för första gången såg henne, den andra flickan. De var båda i sju års åldern och var med sina föräldrar. Den andra skiljde sig även hon från mängden. Håret var ljusblått, ja nästan vitt, men det som Mizu framförallt såg var flickans ögon, de var nämligen lika blå som hennes egna. Innan Mizu han ta sig ur sin mors grepp så var den andra flickan borta. Hur bra utkik Mizu än höll så såg hon henne inte igen, varken den marknaden eller någon efter den.

Några år senare, när Mizu var tolv så var hennes skolklass nere vid havet på en vårutflykt. Som vanligt höll hon sig för sig själv och satt på en klippavsats och såg ut över havet med sin docka i knäet. De två barn som retade henne mest kom ut. Flickan var den som talade först.

”Är inte du för stor för att leka med dockor?” Mizu såg mot dem med för dagen grönskiftande ögon och lät sedan blicken vandra till horisonten igen.

”Hörde du inte att vi pratar med dig, eller är häxungen för fin för att svara” Sa pojken. Men inte nu heller fick de något svar. Barnen tittade på varandra och pojken gick sedan några steg framåt och drog åt sig dockan. Mizu reste sig och försökte dra sig åt den men de båda barnen var starkare och plötsligt befann sig Mizu i en situation där flickan höll hennes armar bakom ryggen och pojken häll hennes dock utanför klippkanten över vattnet.

”Jag tycker att båda ska få simma, eller vad tycker du?” Sa han och skrattade.

”Det tycker jag med” Sa flickan. Då skrek Mizu. Hon ville inte ner i vattnet, det var en panisk rädsla. Skriet fick barnen att släppa både henne och dockan. För en sekund verkade allting stilla som om tiden stannat, inga ljud hördes. Långsamt vände de tre barnen sina ansikten mot havet för att där se en stor våg som kom mot dem. Mizu han stappla undan, halkade på den fuktiga stenen och föll baklänges. De två andra stod bara orörliga och verkade inte kunna dra sig undan från det förrädiska havet som drog dem med sig ut till strömmar och djupt vatten. Förskräckt tog hon sig upp på fötter igen, även om hennes skolkamrater nog kunde simma så kunde även den mest vana simmare bli bortförd av strömmarna. Först kunde hon inte göra hon bara stod där, och en bit bort märkte hon att även läraren och de andra i klassen stod och såg på barnen som drogs längre och längre ut.

”Döda inte dem, ta dem in till land igen, snälla.” När hennes röst tystnat så syntes en ny våg över havet, liksom den förra skapad ur intet och förde med sig barnen upp på stranden, inte särskilt milt men de levde trotts allt även om de hade lite skrubbsår. Ingen brydde sig dock om de genomblöta barnen som hostande klängde sig fast vid varandra. Skräckfyllda blickar vändes mot henne.

Efter det var det ingen som retade Mizu, ingen rörde henne, ingen gjorde henne något, de höll sig undan. Ryktet spred sig snart i byn och de enda som vågade vara nära henne var föräldrarna.

Mizu verkade inte särskilt berörd, hon var van vid att vara ensam. Trivdes med det, även om hon ibland kunde titta längtansfullt på den samhörighet som hon inte vara en del av. Hon längtade efter någon som förstod henne.

Mer och mer av hennes tid spenderades ute vid havet och oftare och oftare gick tankarna till den där flickan med ljusblått hår hon hon sett för flera år sedan. Hon var inte ens säker på om det verkligen hänt. Om flickan med de blå ögonen verkligen funnits. Eller om det bara var något som hon drömt eller inbillat sig.

Det hade gått tio år sedan hon varit på den där marknaden, och fem år sedan byn börjat frukta henne på allvar. Hon betraktade människorna i byn på håll, hur hennes föredetta klasskamrater började växa upp, jobba och några skulle snart gifta sig. Mizu var dock säker på att hon aldrig skulle finna någon att älska, hon visste inte vad hon skulle göra av sitt liv, hon ville ge sig av, kanske ta sig upp i klippbyn för att söka den blåögda, eller bara resa, ut över haven med en båt, försvinna och aldrig komma tillbaka.

En höstdag, när körsbärsträdens blad blivit röda och luften luktade sött av äpplen som fallit till marken började det blåsa upp ordentligt. Som vanligt sökte sig Mizu ut och när det började skymma hade blåsten ökat till en riktig storm. Hon blaserade från sten till sten. Kände vinden ta tag i henne, men hon var aldrig rädd, för hon visste att hon inte skulle falla. Hon tog sig längre bort än någonsin innan och nu började det bli svårare och svårare att ta sig fram. Tillslut hade hon lyckats ta sig upp på en klippa flera meter över havet men därifrån kunde hon inte komma längre.

I dunklet syntes sedan en gestalt, klädd i vitt , med ljusblått hår som fladrade i vinden. Trots att det gått tio åt och stormdunkel skymde sikten så visste Mizu vem det var.

Även den andra verkade ha upptäckt Mizu för på lätta, nästan svävande steg tog hon sig fram till klippan ovanför. I regnet och blåsten var det för halt för att de skulle kunna komma till varandra, men om Mizu ställde sig på tå den andra flickan la sig på mage och sträckte sig ner så kunde deras fingertoppar snudda vid varandra. Deras stormögon möttes. Vindens tjut var för högt för att de skulle kunna prata men de visste att de var tvungna att ses igen.

Redan nästa morgon sågs det igen, båda två hade väckts av märkliga drömmar, som försvann ur minnet direkt, men ändå lämnade en känsla av rastlöshet i de unga kvinnornas bröst. De gav sig ut, mot varandras byar. På halva vägen möttes de, på en äng, med rödlövade träd och mjukt gräs. På en plats med utsikt över det lugna havet slog de sig ner, utan ett ord. De la sig ner i gräset bredvid varandra så mörkgrönt hår blandades med ljusblått. De såg på solens spel mellan bladen och efter en bra stund sökte sig deras händer varandra. Höstsolen värmde deras kroppar och torkade gräset efter nattens oväder. Efter flera timmar av tystnad och samförstånd började hungern göra sig påmind och de reste sig.

”Ses vi igen?” Frågade Mizu.

”Det vet du att vi gör.” Svarade den blåhåriga. De skildes åt men efter bara några steg stannade de båda och såg mot varandra.

”Jag heter Tei”

”Mizu” Nu när de kände varandras namn så gick de hemåt utan att vända sig om.

De träffades varje dag, på samma plats, under samma träd. De talade sällan vid, de behövde inga ord. Mizu var nöjd att bara få vara vid sidan av flickan vars namn betydde luft på de gamlas språk.

När nästan alla löv fallit av träden och ett lätt regn hade blött ner gräset så hade Tei anlänt först, vilket var ovanligt. De brukade alltid komma samtidigt. Det fans något sorgset i hennes ljusgrå ögon. Deras pannor lutades mot varandra och mizu drog sin hand över hennes kind bak till nacken. De stod så en lång stund, kände varandras tankar röra vid varandra, hur de verkade tränga genom skallben och hud för att där flätas samman till en enhet. Inte förrän de mörknade flyttade de sig. Båda hade tårspår längst kinderna de hade inte ens märkt att de gråtit. Tyst hade de kommit överens om vad som var tvunget att göras och de nickade åt varandra. De flyttade sig sedan tätt in till varandra igen och lätt läpparna mötas i en mjuk kyss.

Den kvällen talade hon länge med sina föräldrar, när de skulle lägga sig kysste hon deras kinder och förklarade att hon älskade dem mycket. De verkade glad, men samtidigt lite fundersamma över sin dotters plötsliga tillgivenhet, hon som annars brukade hålla sig för sig själv och vara tyst.

Solen hade precis börjat leta sig upp över horisonten när Tei och Mizu begett sig från sina föräldrahem. De var på platsen där de träffats första gången, även om Mizu inte var uppe på klippavsatsen utan hade tagit sig ner till vattenkanten. Vågorna slog över hennes nakna fötter och hon gick för första gången i sitt liv ut i det förrädiska havet. Medan hon gick djupare och djupare kände hon en märklig känsla som började nere vid fötterna. De verkade som om hon löstes upp och flöt ut med vattnet. Hon såg upp, mot toppen av klippan där Tei stod. Deras blickar möttes och Tei tog ett steg framåt och föll. Samma sak verkade hända Tei i luften som Mizu i vattnet, hennes konturer blev otydliga. Vattnet räckte nu upp till hennes haka och hon sträckte sin hand uppåt. Tei verkade falla långsammare, som om hon kunde styra farten och hennes kropp var nästan helt upplöst i luften. Deras händer möttes och knöts i hopp och samtidigt verkade båda försvinna helt.

Den natten blev den värsta stormen någon i vare sig klippbyn eller fiskarbyn kunde minnas. Och båda flickornas föräldrar var ute för att leta efter sina döttrar. De möttes slutligen vid platsen där Tei och Mizu brukade träffas, och där bland de nästan nakna träden såg de fyra ut över havet. Vid vattenytan tycktes de se sina döttrar, dansa tillsammans bland vind och regn. De skrattade och verkade lyckliga, deras kroppar verkade nästan vara ett och i bland kysstes de. Med ens förstod föräldrarna, att de man får av andarna inte är mänskligt och att det inte är mening att de ska leva hos människorna, för där kan de aldrig vara lyckliga. De var stormdöttrar, andar, skapade av elementen och i bland om man verkligen lyssnar kan man höra deras skratt i stormens tjut.

.