Det var mörkt när han vaknade, helt svart. Han gnuggade sig i ögon, blinkade men utan något resultat. Mörkret var tjockt som tjära. Han kände omkring sig, det var hans säng, kudden var precis så mjuk som den skulle vara och vid hans mage låg pandan Algot. Gosedjuret tryckte han i sin famn och låg sedan helt still och försökte tänka. Hur kunde det vara så mörkt? Hjärtat dunkade så hårt att det gjorde ont, dess ljud gjorde det svårt att tänka. Inte en skugga eller spår av ljus någonstans, bara totalt mörker. Med svettiga händer strök han Algots rygg. Skulle han ropa på mamma? Skulle hon höra? Var han ens kvar i sitt eget rum? Han bestämde sig för att vara tyst.
  Ju mer han tänkte på det desto värre blev det. Något var fel, fruktansvärt fel. Det var inte normalt att det var kolsvart när man bodde i stan. Gatlyktorna tog sig alltid igenom hans mörkblå rullgardin och gjorde skuggor längst väggarna. Varför lyste inte hans självlysande skelett, eller den lilla knappen på datorskärmen? Han drog täcket över huvudet, lindade in sig så ingen del av hans kropp stack ut. Under täcket var han säker, även om det var svårt att andas. Om han blundade hårt, så kanske allt försvann, så kanske ljuset kom när han tittade ut nästa gång. Det var nog en mardröm, försökte han tänka, bara en dröm, inte verklighet. För i verkligheten finns inte totalt mörker, bara i drömmarna. Han lyckades inte övertala sig själv.
  Andningen blev häftigare och han kände svetten rinna längst ryggen. Det var varmt under täcket, obehagligt varmt. Men han låg hellre där än utanför. Ett trummande högt ljud fick honom att rycka till. Han höll andan tills han märkte att det var hans egna hjärtslag. Han vågade andas igen. Efter en kort stund hörde han ett annat ljud. Det lät som om någon slog en penna i bordet. Nej, Inte en, många pennor. Något rörde sig, något som gick på smala ben under hans säng. Han kramade Algot hårdare, ville skrika på mamma men han vågade inte. Rädd att det som fanns under sängen skulle höra honom.
   Så blev det tyst. Trippandet var borta, det enda han hörde var sina egna kroppsljud. Luften som rörde sig i lungorna, blodets pulserande och matsmältningssystemets låga mullrande. Ljuden var höga och outhärdliga. Var fanns alla andra ljud? Var fanns vinden? Var fanns bilarna? Staden var aldrig tyst, det fanns alltid ljud av något slag. Han kände att tårarna började rinna. Så kom trippandet tillbaka men det var annorlunda, det var mer än en nu, och det rörde sig snabbare. Delade på sig. Den ena rörde sig mot hans huvud, den andra mot fotändan av sängen.
  En av varelserna tog sig upp längst sänggaveln vid hans fötter. Desperat försökte han dra täcket tätare runt sin kropp. En duns vid hans smalben. Varelsen hade tagit sig upp i sängen. Den gick över honom, verkade lukta och undersöka. Han kände efter, försökte bedöma storleken. Han gissade att den var stor som en katt och att den hade minst sex ben, antagligen åtta. Det gjorde ont när den gick, de smala benen borde vara för tunna för den tyngden. Den rörde sig runt och knackad med benet mot väggen. Tre knackningar, sen blev den tyst och stod stil, väntade.
  Den andra landade på hans bröst. Han slutade andas. Den andra gick fram till den första och stannade där. De stod stilla i vad som kändes som evighet, sen började de gnissla. Ljudet var så högt att han var tvungen att hålla för öronen. De verkade prata med varandra. Gnisslandet kom i omgångar och han märkte att de hade olika toner och längd. En stank trängde igenom täckets fibrer och nådde hans näsa. Han kände igen lukten, försökte komma på vad det var. Det var konstgjort, påminde om något hans mamma använde ibland. Men inte ofta. Så slog det honom, lösningsmedel.
  Då skrek han. Aldrig i sitt liv hade han skrikit så högt. Varelserna rörde sig bakåt, mot fotändan. De verkade förvånade. Men de stannade kvar i sängen, rörde på sina ben. Så gnisslade de igen, han hörde det genom sitt eget skrik. Ett vinddrag smekte hans ben, hans täcke hade lyfts. Ett hårigt ben strök över hans knä. Den andra varelsen tog sig mot hans huvud. Stannade på bröstet och försökte lyfta täcket från hans ansikte. Men han höll fast täcket, krampaktigt så det smärtade i fingrarna.
  Han borde springa, han borde slåss men hans kropp var orörlig. Han kände sig slö, huvudet dunkade. Den starka lukten gjorde honom yr och smått illamående.
 Varelsen drog hårdare i täcket och vid det här laget var han för matt för att orka hålla emot. Tillsammans drog de av honom det, så han låg oskyddad i det mörka rummet. De rörde sig över hans kropp, gnisslande med varandra och drog i hans pyjamas. Båda tog sig ned till hans fötter, gnisslandet blev snabbare, ivrigare. Något klibbigt och varmt slöt sig runt hans fötter. Det gick runt hans ben och gjorde honom orörlig. När det täckte honom upp till magen kände han hur det var frätande, att det var sörjan som lutade så starkt. Han grät, smärtan var olidlig. När han var täckt till halsen slog det honom. De kommer äta mig, jag ska bli deras middag.