I natt drömde jag om daleks.

Det är väll nördigt om nått?

Dock så minns jag inte mer än att det var daleks i drömmen.

Jag hade just en märklig dröm. Jag och en massa annat folk, inkluderat sebbe och Thore hade varit på någon lång resa. Vi bodde i mitt gamla hus i Kvärlöv. När vi körde hem så såg jag på vägen att alla hus hade fått stora pooler med nån reklam på. Och hos oss hade de satt inte bara en, utan två. Medan jag undersökte det här så märkte jag att Thore står och drar med en stor gran han köpt. Granen är skabbig, inte mycket barr och saknar flera grenar. Jag frågar varför och det är en julgran. Först blir jag arg för att han skaffat en så skabbig gran, sen blir jag arg för att han köpt den mitt i sommaren för det lär ju bara vara ett skelett till vintern och dessutom är den för stor för vårt lilla hus. Men Thore säger att jag inte ska oroa mig och börjar gräva ner den i marken , intill ett annat litet träd. Undertiden försöker jag få bort skit från den ena polen.

Efter det så ser vi helt plötsligt på tv, där en massa folk sitter och pratar med spöken. En svensk tjej och en norsk kille.

Jag drömmde just en thriller, för ja det måste vara det som den skulle klassas under om det var en film. Eller möjligen action. Låt mig berätta.

Huvudpersonen är en man, som av någon anledning ska in i ett hus. I blad ser jag mannen utifrån och ibland är jag honom. Det är ett högt hus och han och nåntill åker upp och så händer något med hissen. Så den fortsätter att åka, ännu högre.

Där uppe är det mörkt, det finns så gott som ingen el förutpm på vissa ställen. Det hela ger mig en ganska rerejäl postapokalyptisk stämmning. Killen eller jag då, irrar runt lite innan det visar sig att det finns andra här. Hårda typer som ser våldsamma och rädda ut. Skadade. De tar mig med sig och jag kastas inför den stora ledaren med komentaren, en ny. Han bara skrattar åt mig, och sen drar sig alla undan. Ledaren är tjock men ändå mer åt det muskulösa hållet, lite mörk i hyn och med svart skägg. Så blir det ett klipp i tiden och jag vill där i från och snart möter jag någon jag blir kär i. Någon som verkar vara med i en motståndsgrupp för här uppe i huset så är det inte skoj. Jag hamnar i någon form av rättegång och mannen jag älskar används för att plåga mig. tas till en plats som mest liknar en källare och där det finns stora kar och burar, några av dem har djur i sig, andra har människor. Det här är avrättnings och tortyrkammare. Beroende på person så kommer de på extra eleaka sätt att plåga nån på. En hade blivit instängd i en glasbur efter att ha blivit slagen blodig och sen hade det varit en massa hungriga katter i buren, som åt upp personen. Det var en kattälskare så värsta tänkbara döden var ju att katter dödade den.
Mannen jag älskar ska dränkas, men de dödar inte honom. Det är bara för att visa att vi ska hålla oss i skinnet.
Jag får även höra att jag inte kan fly, för trapporna går aldrig ner, bara upp, även om vi är högst upp. Och så blir det mörkt. Jag lyckas se ut genom ett fönster och ser staden under. De andra höghusen som kanske är sju våningsjus ser ut som klossar, sådet skulle aldrig gå att ta sig ut den vägen, som att hoppa från ett flygplan.
Till slut flyr jag dock, ut genom portar till trapphuset. Jag springer neråt, för jag är jagad, men först fundrade jag på att ta mig uppåt. Snart blir det kolsvart, om det tidigare varit mörkt så är det nu helt mörkt. Men jag kan fortfarande känna stentrappa under fötterna och träledstång under mina händer. Jag lyckas hoppa från våning till våning i mörkret och snart kommer jag ut i en ny koridor. Jag tror att den är helt tom men märker att jag kan öppna en dörr och då kom in i en familjs rum. De verkar vara en helt normal familj från vår egen tid, sitter med internet och allt. Så jag har kommit ut från den skumma världen högst uppe i huset.
Dock så är ledaren ute efter mig, familjen är någon form av vakter men de fångar inte mig.
Jag blir jagad av ledaren och lyckas tillslut ta mig ut genom ytterdörren. Då blir allt annorlunda. Plötsligt är alla andra som var fågar där uppe ute med mig, som om en förtrolning brytits. Då ser vi även att allas våra öden har blivit filmer som det finns stora reklamskyltar överallt om.
Men åändå så kan alla åka hem.

I natt hade jag en dröm, jag minns mest fragment, men jag tror här finns något. Och nu när jag tänker lite så finns det lite fragment från filmen coraline tror jag.

I vilketfall, jag åkte på en buss i en stad. Jag var ganska ensam och det var ett industri område, Några på bussen hade aldrig varit ute innan. Så såg jag plödsligt hur det blev mörkt, för solen täcktes och blev aldeles röd i kanterna. Solförmörkelse alltså. Bussen fortsate köra och jag försökte fota, men kameranvägrade(Jag drömmer ofra att jag vill ta kort på något och det inte går.) funka. När jag kom av så var solen inte helt förmörkad längre men täckt av moln, de drev undan och visade en liten springa sol. Plötsligt blev det som mörkade solen fyrkantigt och sen började det röra sig ocj blev till en hand som syr och nu var det inte kängre solen, utan månen. så blev allt svart och började nsurra och den jättelika handen som sydde drog upp mig.
I näste stund satt jag i en hylla och var en docka. Liten men fin, korkskruvslockar och porslinsansikte. En röd sammetsklänning. Jag kunde röra mig, men hade inte kunnat göra det på flera år, tre generationer flickor hade lekt med mig och jag började gå runt. När jag tillslut hittade ut så var jag i en lägenhet, ni vet en sån där man går på en liten balkong vid sidan av huset. Det visade sig att jag var en mus och jag blev det igen. Ledsen över hur alla mina barn, hela min familj var död, för det går ju väldigt många musgenerationer på den tid som tre flickor leker med en docka. Så jag sprang över räcket allt jag kunde för att komma därifrån och ner till det gröna gräset många meter ner.

Jag drömmde att jag var i en hamn, det var vackert ochl ugnt. Så såg jag någon som stod där, först kännde jag inte igen honom men sen såg jag att det var Mikael, min bästa vän på mellanstadiet. När han såg mig så höll han ut armarna och gav mig en kram och vi gick tillsammans ner mot vattnet med armarna om varandra. Där var himmlen otroligt vacker, det såg mest ut som en tavla av Monet. Rött och mjukt. Jag ville ta kort men hade ingen kamere men han tog uppsin mobil och kunde fota. Dock så blev det inte så bra.

I drömmen hade han bara varit bortrest i alla dessa år, och inte alls död. Men jag var arg på honom för att han inte hört av sig. Dock förlät jag honom.

Så nu känner jag mig lite nedstämmd, men det går nog över.

I natt drömmde jag dels om personer jag inte sett på fruktansvärt många år, inte sen nångång på högstadiet skulle jag tro.
Men det var inte som jag suckar över, även om jag är lite nyfiken på va han sysslar med nu förtiden. Nej jag drömmde om mer. Jag drömde om Noel.
Att han inte var död och att han däremot hade fejkat det hela, berättat det men sen helt enkelt börjat ignorera mig. I drömmen satt jag och stirrade på datorskärmen och skulle skriva ett argt mail till honom. Om hur han krossat mitt hjärta.

Nej fy fan, räcker det inte med att han gjort mig deppig genom sin död, måste han vara inne i mitt huvud även när jag sover?

I natt hade jag en salig röra av drömmar, jag minns dock ingen helt, utan bara fragment av dem.

På något sätt flöt de ändå i hop. Bland annat skulle jag åka till england på ett nördläger men jag hade glömmt packa och det var bara någon timme till flyget gick. Sebbe däremot tyckte att det var lugnt, vi kunde ju alltid ta ett senare flyg. Han såg på det som att ta tåget till malmö typ.

Sen så var jag gravid, och födde en katt. Det var min och Tosks dotter. Hon var stor för att vara en nyfödd katt, men samtidigt ganska liten såklart. Graviditeten hade även gått väldigt snabbt, tror jag spelat för mycket Kult.
Dock jag älskade såklart min dotter, även om det var en katt.

Nästa dröm va i ett vinterlandskap, jag åkte pulka men efter det så skulle jag hem, jag var tvungen att hinna tillbaka eftersom jag skulle med flyget dagen efter, så tillbaka till dröm ett dessutom var jag ju tvungen att åka hem för att ta hand om katterna, inklusive mitt barn.

Sist åkte jag på en båt, det var en storbåt och en skola. Mattanten hade namnsdag och jag skulle ordna ett kort. Av alla människor skulle Fabian hjälpa mig, men hans lärare var övertygad om att alla i hans klass inte brydde sig om mattanten. De var för mogna och fina för det. Tillslut skällde jag ut klassen, de var ju bara 15, jag var 23 och jag brydde mig.
Sen sprang Fabian och jag runt och letade kort och mattant. Båten var uppdelad i olika delar, först sprang vi genom en trång koridor för de som arbetade i maskin. Den gick runt hela båten, sen kom vi ut i mitten. Här var de olika delarna efter klass och färg, nu lät ju detta inte så PK men det var skolklasser och rumen hade bara en färg. Alltså i ett rum var allt rött, och det var fyllt med värdefula saker och prytlar i rött, sen fanns det ett blått rum och så vidare. De olika rummen var uppehålls rum för skolans klasser.

Ja.. det var nattens  drömmar

Nej jag är trött på det här. Trött på dumma drömmar, trött på dumma tankar.

Jag är trött på att vara jag.

Jag vill byta, vem vill byta med mig?

Men nej, när jag inte drömmer om at folk blir mördare drömmer jag om annat, som är värre på ett sätt. Inga mardrömmar, bara jävliga.

Förhelvete Morpheus, ge mig bättre drömmar för jag är trött på det här.

Konstnären hittas här.

Fy fan.

I natt hade jag en jäkligt otrevlig dröm. Eller det var tvåsom gick ihop. Temat för natten var död. Först dog Emma, vi var på en restutang och jag fick reda på att man hittat en död kvinna under ett bord. Jag förstår att det är Emma och hennes ena ben som är klätt i nät stricker ut, så jag läger mig och storgråter, helt förstörd och kramar om hennes döda kropp och alla runt om  fortsätter bara äta som om det varken finns en död eller skrikande kvinna.

Nästa dröm fick jag reda på att det var en demon som förföljde mig och dödade folk i min närhet. Han tog även över folk. Den här gången var vi hemma hos Dennis Stina, inte för att jag varit där hon bor nu, men huset påinde mest om där Tuvas pappa bor på ven.
Den här gången dog Dennis, men honom fick jag aldrig se, bara en förstörd Stina.
Sen siter jag i en liten farstu med Klyka från Lajvet. Nu är det Leo här från stan som är död. Hur hon kännde honom vet jag inte, men hon hade tydligen varit på något teaterläger med honom och varit förälskad.
Sen åker vi i en bil, och jag och en till måste få reda på hur vi ska ha ihjäl demonen som kör bilen.

Jag hade just en drömm, jag minns inte början av dem, det var en massa lösa grejer men i vilketfall slutet minns jag. vi var på någon skola och jag satt i en stor hörnsoffa i något uppehåls rum och glodde på tv, sebbe satt intill och bredvid honom en asiatisk tjej. In kommer sen dennes pojkvän med två plåstlådor med små fack, i varje låg en ring. Han ska helt enkelt fria till henne. att han har så många är för att hon sk kunna välja vilken ring hon vill ha. Sebbe tar upp den ena asken och studerar den ingående. Jag tänker "Åhhh nej". Tar på mig hörlurarna som jag lyssnade i och tittar mot tvn, men innan jag hunnit få upp ljudet hör jag honom säga.

"Jag skulle kanske bli en bättre japsare om.."

Efter en stund så tittar jag mot dem, sebbe håller upp asken mot mig och tjejen sitter och säger typ.
"Ja.. klart jag vill, ja!" Jag ger ringarna en blick och konstaterar kallt.

"Var inte fånig Sebastian du har inte råd med någon ring. Dessutom kommer vi aldrig ha råd att gifta oss inom ett år." Totalt kall och oromantiskt och inte alls som jag borde ha handlat.

Nåväl asiaterna går ut och sebbe reser sig moloket. Då ser jag, att bredvid mig så ligger ett halft kexshoklad som jag letat efter. Ja det var ett kexshokald som jag i verkligheten fick för en vecka sedan och som jag inte kan minnas att jag ätit mer än halva av, vilket jag borde gjort eftersom det är borta. Tydligen så hade det väll dock bara transformerats till min drömm.
Äta det fick jag aldrig dock, för jag vaknade. Lite besviken vöer choklade och lite förundrad, specielt över varför sebbe sa att han skulle bli en bättre japan.

Eftersom åtminstonde en person är intreserad av mina drömmar (tack Tinah) så kommer den nu.

Jag befann mig i Göteborg för av någon anledning så var Nero där. Hon hade fått ett ödehus av komunen som hon skulle använda till något, någon grupp hon startat som sysslade med en massa kulturela saker. Huset var väldigt specielt, det var starkt gult och oranget och färgen var flagnad. Väggarna var av trä, så som det brukar vara ute på hus, fast det var inne. det fanns många räcken, en scen , stora fönster och trånga koridorer. Nero stod i ett rum som var en bit ner och pratade med lite folk och fixade med grejer.
I trappan ner till rummet så satt Noel, jag blev förstås grymmt förvånad och satte mig bredvid honom. Han berättade först om Neros projekt och hur hon fått huset, men jag lyssnade inte, för jag varså chockad, arg, ledsen och förvirrad. Tillslut så la han armen om mig och jag tittade upp på mig. Fortfarande hörde jag inte vad han sa, jag ville bara fråga varför han ljugit. Hur han kunde vara så elak så han hittade på något sådant, att han skulle vara död. Jag undrade även om Empy visste att han levde.
Han tystnade och la armen om mig, efter en stund sa han.
- "Så du måste förstå och jag undrar om du vill bli min vän igen." Jag visste inte vad jag skulle förstå, men jag kunde inte fråga, jag kunde inte heller svara för det stockade sig i halsen och jag var tvungen att koncentrera mig för att inte gråta. Jag nickade bara svagt och då gav han mig en kyss vid mungipan och log innan han tittade framåt mot sin syster.

I nästa stund så var vi ute och omgivna av folk. Jag satt fortfarande i en trappa men den var inte längre i trä utan i sten. Vi var nere vid en kaj. Noel gick bort till några andra och jag pratade med en okännd kille ett bra tag, minns inte om vad. Plöttsligt skulle vi gå, men alla mina saker var utspridda och jag hade tagit av mina platå som tar minst fem minuter att sätta på. Alla var hade brottom och jag blev extremt stressad, specielt eftersom jag inte kunde se Noel någonstans längre.

Sen vaknade jag. En av de märkligaste sakerna med drömmen var att både Nero och Noel pratade göteborska trotts att de är/var smålänningar.

vi stannar kvar vid det gudomliga.
Jag hade nyligen läst sandman bok nr 7 Brief Lives.  Där är en strippa med, Ishtar kallar hon sig och som namnet antyder är hon en kärleksgudinna som ingen tror på längre och som nu vandrar som människa på jorden, fast odödlig.

Jag var som hon, fast hora i stället för strippa. Fast jag och mina vänninor hade ledigt och var nere vid en å där vi skulle bada. De visste såklart inte att jag var en kärleksgudinna, eller att jag var otroligt gammal trots mitt vackra unga yttre. Så jag dök i vattnet, det var lite obehagligt då det ju kunde finnas äckliga saker på botten, men tillräckligt djupt för att man skulle kunna simma utan att röra botten, men bara precis.
Så jag simamr runt, det var som att flyga eftersom jag inte behövde hämta luft. Problemet var bara att det på botten låg en massa cycklar, barnvagnar och annat som folk dumpat, så det var risk att skada sig. Tillslut sjönk jag ner på botten, hittade en liten plätt med sand där jag precis kunde ligga utan att skära mig på metalskrotet. Jag såg upp på himmlen genom vattenytan, hur solen bröts och gav mönster. Jag såg upp på mina vänninor som satt på bryggan och tänkte, nu tror de att jag är död, eftersom jag legat här så länge. Men de vet inte att jag är odödlig, de vet inte vem jag egentligen är.

Blev lite senare skrivit det här än tänkt. Men jag har suttit med min mantel typ hela dagen och nu är den klar. Så i morgon ger jag mig på min klänning.

För två nätter sedan så sov jag väldigt dåligt. Två till tre timmar bara och jag drömmde märkligt. Det började i en skog, jag låg på rygg i den mjuka mossan, solen lyste mellan trädkronorna och det var behagligt varmt och fåglarna sjöng. Det är ganska luddigt allt, som drömmar brukar vara.
Jag fick någon form av ingivelse, jag viste helt plötsligt något mycket viktigt. Om kontroll, jag skulle kunna ta över världen. Eller ja, jag skulle kunna kontrolera allt. Enda problemet var att det var obehagligt, och den här kraften låg innuti mitt bröst, eller ja hela torson snarare. Den var tung, så tung så jag itne kunde röra mig. Sen blev jag medveten om att det var en dröm, och jag var i mitt rum. Inte riktigt som sömnparalys, men något liknande.
Så jag var i en konstig fönimelse av mig själv och visste att jag var tvungen att ta mig in i min kropp, i det stora hålrum som var mitt torso och som var fylld med en kraft som tyngde mig. Jag behövde få ut det, för att få kontrol och då skulle jag veta allt. När jag vaknade på riktigt sent och rullade över på sidan och kännde hur all sorg började komma tillbaka så känndes det som om jag var något på spåret, något viktigt. Något gudomligt. Sen blev allt som vanligt igen och tyngden i bröstet förvandlades till den tryckande smärta jag går runt med.

Jag drömmer mycket just nu. Mystiska drömmar, men det har jag alltid gjort.
Sen är det mardrömmarna, de hemska.
Sist har vi fruktansvärda, de när allt är som de varit, eller när jag får reda på att allt bara var på låtsas. När Noel fortfarande lever. De när man vaknar för att återigen inse att han inte finns längre. Då vill jag itne gå upp, då försvinner all ork.

Jag har börjat skrämma mig själv.

Jag har gjort en ny kategori, där jag sammlar drömmar jag skriver om. ska snart skriva om två jag haft i natt och i går natt. Ska bara få i mig min frukost först. det går segt.

...drömmde jag om att falla. Men inte ritkgit på det vanliga sättet.

Först sprang jag runt pch letade efter en person, som jag inte hittade, såklart.
Sen så skulle jag åka en karusell som påminnde om ett pariserhjul men som gick mycket fortare. Emil övertygade mig att åka, vad nu han gjorde i min drömm.
Jag åkte och det var roligt, sen märkte jag att jag kom högre och högre. Jag var över pariserhjulet. Drog liksom upp och ner i ett gummiband. Tillslut var jag uppe bland moln och flygplan och skrek att jag ville ner.
  Sen föll jag, men kom på att jag skulle försöka slå världsrekordet i att springa med en falmskärm, så jag lanadae och började springa med en tung falskärm efter mig, som skavde över halsen. Jag klarade världsrekordet och vaknade upp. Då kännde jag fortfarande  i huden där falskärmens linor skavt. Sånt är märkligt.

På tal om något helt annat så spelades det mer Mutant i går, så jag fick lära känna Krogshöj lite bättre. Dock så hamnade han aldrig riktigt på tumanhand med Edvins karaktär, så han har inte fått försöka flirta med henne ordentligt än. Nog för att han fått henne i säng, men det var längesedan nu.

Jag hade en underlig dröm precis. Den måste varit ganska hårt influerad av vad vi spelade i går. Baard Krogshöj den lille kvinnotjusaren var i allafall med. Han och jag gick någonstans bland en massa anant folk, vi skulle till ett hus, sen så började vi springa hand i hand. Han började sjunga på A whole new world från Aladdin och jag sjöng med.

I första refrängen så lyfte han mig, så jag fick flyga medan han fortfarande sprang. Sen så satte låten i gång med musik ochj allt och vi dansade runt bland ett snöklätt landskap mitt i vinternatten. Sen kysstes vi och jag upptäckte att jag tappat min finaste halsduk. den låg vid ett hus som var larmat, och därför kunde jag itne komma åt den.

Siter i sire nu, kanske inte jätteskoj då det ju var inbrott här så allt roligt här fanns, tv, ps3, bluerayspelar m.m är borta. Sugit.. så bara en liten tjocktv som inte visar annat än danmark och en VHS. Väldigt stor underhållning inte.

Sen så är Malum här och spelar sin bajsmusik, så det är ganska svårt att koncentrera sig. Just nu så spelar de ju dock hiten Angel Descending, den som sebbe gjort video till. Sen är ju pojkarna rätt trevliga med. Men ändå.. det ör rött jobbigt med en massa skitmusik som stör en.

Sebbe har hittat en massa armbandsur som han skruvar sönder. En bit härifrån finns ett stort hus som nligen verkar ha blivit öde.. kameran säger att den vill dit.. men jag vill ju inte gå själv.. och i morgon skulle det regna.. blä på det.

Slutligen, jag drömmde om Disneys nya film som jag skrivit om tidigare, i min dröm såg jag den. Ingen sa nåt under hela filmen, så det var som en stumfilm, men med ljud. Och så handlade den inte alls om Prinsessan och grodprinsen, för Disney hade bara lurats. Jävla Disney.

Han inte riktigt skriva klart om min drömm innan eftersom jag var tvungen att skynda i väg.

I vilketfall, helvetet bröt lös och det regnade eld typ, eller ja asteroider. Det var panik i bilen där det för utom jag och forskaren fanns ett antal personer till bland anant Sebbe och Noel.

Tillslut så fick vi iallafall skydd under taket på en gammal bensinmack (verkligen bästa stället att gömma sig när det regnar eld... inte.) Så vi överlevde förödelsen inne i den gammla byggnaden. När vi sen kom ut var allt öde i värsta postapokalyptiska andan och det känndes som början på nåt intresant men drömmen tog slut. Det slutade med att vi gick ut, stod bredvidvarandra och tittade på det sönderbrända landskapet och all föreödelse och alla brända hus och döda människor. Bara Zombisarna som fattades.

Dagen blev inte riktigt som tänkt.. men det är på ett sätt rätt skönt även om jag verkligen såg fram emot att träffa Emma.

Men nu blir det lite lugnare vilket väll är bra eftersom jag sticker till sundsvall tidigt tidigt i morgon, det blir ingen sömn i natt.

I natt så hade jag en mardröm, jag var ute med några och åkte bil och plötsligt såg jag fyra månar, två var halva och två var skärvor, jag frågade astronomen som var med oss hur det kunde komma sig men han började prata om annat tills jag väldigt tydligt pekade på dem och frågade hur fan det kunnde komma sig att det fanns fyra månar. Då sa han att det inte var månar, utan meteorer, stora sådan dock. Helt plötsligt inser jag att så stora meteorer är förödande, och vist har jag rätt, helt plötsligt så faler en av dem ner på ett hus en undra meter bort från bilen och huset försvinner helt. Sen börjar allt falal från himmeln. Ett reng av eld.

Jag hade nyss en märklig dröm och tänkte skriva ner den här innan jag glömmer. Det hela började med att jag hade fått ett brev, från Noël, men det var ändå inte från honom för han var en adelsherre och det var 1800-tal. Jag hade en sån där klänning som de har i stolthet och fördomar, ni vet tun vit historia som är skuren under bysten och gör att man ser gravid ut.
 Jag gick i skogen och funderade på det här brevet och läste det om och om och jämförde med andra brev jag fått fåt honom. Det här var vikt dubbelt och påminde om rollformlärn till Götterdämmerund. På framsidan var det som om ett barn skrivit, alltså riktigt fula bokstäver. På insidan verkade det vara en vuxen, men textat i stället för skrivstil och helt obegripligt, bara nonsens.
 
 Jag gick längst en väg och stötte på en vakt, han var amerikan och typ från FBI (för mycket arkiv X kanske) han ville inte låta mig gå förbi utan att jag visade legg så jag gjorde det. Så gick jag längs stigen, det var en fin och trevlig lövskog, jag såg en väg jag aldrig sett förut och bestämde mig för att följa den. Jag kom till en glänta, där det växte gigantiska bärbuskar och fruktträd som dinglade av röda frukter. Vad märkligt tänkte jag, det är ju vinter (som att det inte var märkligt att jag kunde gå i en tunn klänning och att det var löv på träden mitt i vintern).
  I Gläntan fanns det även en fin liten sjö som dimman låg över och på andra sidan sjön fortsatte vägen in bland träden. Jag gick dit efter att ha plockat på mig en massa bär. På vägen så såg det ganska lerigt ut och mitt i gången låg en snövit fjäder. Jag tänkte att det där nog var en varning och såg mig om kring. Jo mycket riktigt så satt där två stycken ugglor, en snöuggla och en vanlig brun. De tittade intensivt på mig och jag kände mig lite obehaglig till mods. Jag såg mig om och märkte att även bredvid mig satt det två fåglar. Dessa av arter jag aldrig sett på riktigt, men drog mig till minnes att jag sett i böcker. De var utdöda. Jag tänkte att jag borde fota dem, eftersom de itne verkade rädda, men kameran var ju hemma. Fördömt. Men då kom jag på att jag ju hade min mobilkamera. Fär jag höjde den och tog ett kort så började ugglorna prata.
 "Jag skulle inte göra sådär" Sa den vita ugglan. Jag struntade i henne och tog kort på de andra fåglarna. De började säga hotfula saker och deras ansikten blev som vildvittrorna i Ronja, alltså halvt mänskliga. Jag såg på ugglan igen som sa.
 "Jag sa att du inte skulle göra så." Jag sprang hem.

  Jag bodde på en stor engelsk herrgård och där inne var det fullt med folk, jag satte mig i en soffa. (som var den blå soffan som finns på kulturskolan). I soffan satt även en liten pojke och skrev på ett liknande papper som jag fått mitt brev. Jag tänkte att jag borde skriva till Noël och berätta om det här. Men sen stötte jag på min mamma och en väninna till henne som var mamma till pojken. Jag berättade det hela men de trodde inte mig, så jag sa till dem att följa med. När jag beskrivit platsen för kanske femte gången så sa mamma.
  "Men är det där det finns en massa träd och ett gult hus med tre ben?" Och hon lät som om hon visste något när hon sa det. Jag tyckte at nej något gult hus hade där inte funnits, men kanske om jag hade fått fortsätta förbi fåglarna. Vi gick och kom fram till vakten igen.
 "Jag sa ju till dig att skogen var farlig." Han ville se id-kort igen men de andra lyckades flirta förbi utan att visa. Så vi gick längst vägen, men då märkte jag att skogen var förändrad, och det inte fanns stig som gick upp till gläntan.