prinzessin

2014-12-21
00:19:00

Lucka 21

Det här är min skrivjulkalender. Varje dag så skriver jag en liten kort (eller kanske lång) text. Den kommer läggas upp här när den är klar. 
Om du vill vara med så blir jag jätteglad. Skriv i kommentarerna. 
 
21. Beskriv en helt vardaglig situation i människors liv men ur deras husdjurs perspektiv
 
Den tvåbenta hade uppenbart itne förstått vad som var viktigt i livet. De hade så märkliga vanor. Jag försökte få dem att se mig, att förstå. Att de bara satt och stirrade var konstigt. Det hände ju inte ens något roligt framför dem. Det var itne alls lika spännande som ett fönster.
Jag tog satts och hoppade upp, gick fram och satte mig så att min människa skulle se mig. Människan höll någon liten konstig svart sak i sin hand som hon tckte på. Och föste helt fräckt bort mig.  Jag kunde anna en irritation och förstod att hon inte förstog att min närvaro bara skulle göra det hela bättre. så jag försökte igen vände mig om och gick över  det där svarta som hon brukade trycka på. La mig ner och blinkade med stor kärlek och respekt. Men jag belv bara upplyft och i vägkastad medan hon tog tag i några papper som låg vid sidan och började trycka igen. 
Kommentar:
2014-12-22 @ 23:35:55
#1: Tuss

Hade både missat att publicera denna igår och kommentera den här. Usch så saker kan bli så konstiga i stressiga tider.

De kommer och går ofta. Inte alla på en och samma gång, bara lite då och då. De större väcker mig alltid innan de går för att ta med mig ut, men det är aldrig fritt. Vissa dagar vill jag bara få sova mer, men det låter de mig inte göra. När jag lyckats somna igen är det någon annan som ska ut och bara för att komma tillbaka senare och förvänta sig att jag kommer och hälsar på dem. De gör ju aldrig det mot mig när jag kommer hem. Jag tycker nog allt att det är orättvist, speciellt eftersom de alltid vet om vart jag är, men jag får aldrig veta vart de ska. Orättvist är det allt. Nästa gång ska jag inte göra det, sanna mina ord.
Dörren öppnades och någon kom in. Jag kunde inte stå emot längre. Jag sprang fram och hälsade på personen som kom. Efter det gick jag och lade mig i soffan igen. Någon annan kommer säkert att väcka mig snart igen.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: