prinzessin

2014-12-12
03:28:57

Lucka 12

Det här är min skrivjulkalender. Varje dag så skriver jag en liten kort (eller kanske lång) text. Den kommer läggas upp här när den är klar. 
Om du vill vara med så blir jag jätteglad. Skriv i kommentarerna.  
 
Eftersom jag ska vara borta i helgen kan det ta lite tid innan jag själv skriver. 
Men här är dagens lucka. Fortsättning på gårdagens, eller åtminstone med samma karaktär. 
 
12. Lyssna på den här låten och skriv sedan något. 
 
 
 
Att få flyga var något som gjorde henne lycklig. De gånger hon var i hamn så blev hon bara rastlös och otålig. Nu stod hon uppe på däck, längst framme på sin båt, vildkråkan. Hon slöt sina ögon och höll ut armarna. Sjönk ner i trans. Först kom de små andarna. De hälsade henne, lekte med hennes kläder och hennes långa hår. De tyckte om att dra i det, göra tovor. De skrattade när de lyckades få loss en sjal hon hade knytit över håret medan hon varit nere i staden. De lät den flyga i väg. Men den fångades snabbt upp av andrestyrmanen som stod en bit bort och höll uppsikt. 
Luften var varm och luktade fortfarande av allt som fanns i staden, av kryddor och människor. Av sand och värmen från solen. Hon bad en tyst bön till den store anden, att den skulle föra dem vidare, lyfta deras Vildkråka och ta henne med till sitt nya resmål. Hon visste att hon skulle få svar. Hennes betallning för att ingå den här pakten hade varit hög, men än så länge var de med henne. Och hon utnytjade det bäst hon kunde, itne bara för att andarna skulle lyfta hennes skepp, men mot andra. Hon kunde tömma en människas lungor på luft genom att låta en liten ande gå ner där, hon kunde se dramatisk och respektingivande in när vildkråkan kom i en stad, bara genom att låta de små andarna få hennes kläder och går att röra sig på bästa sätt. 
Hon drog ett djupt andetag sträckte ut sina armar och sjöng sedan med vinden, hennes element. 
Kommentar:
2014-12-12 @ 23:50:39
#1: Tuss

Kriget var över. Vi vann. Men det kändes som att vi förlorat mer än vi vunnit. Vänner, släktingar, mitt folk. De flesta var förlorade. Jag förstår inte hur det kunde bli såhär. Vi är ett så fredligt folk. Vi var ett så fredligt folk, innan han kom. Han förvrängde våra ord. Våra handlingar. Fick vårt folk att tro att vi var emot dem. Att vi inte ville deras bästa längre. Det tog inte länge innan förtroendet sprack och upproret började. Ledde till inbördeskrig. Nu har vi bara sorg kvar. Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna bygga upp allt igen.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: