Nu, när jag ska ladda ner resterande avsnit så slår det mig att det tydligen finns en amerikaniserad Being Human med.

Jag måste undra: varför? Kan inte amerikaner nöja sig med att se en brittisk serie? Det går ju bra med Doctor Who så varför inte det här. De pratar ju till och med samma språk.

Nu har jag ju inte sett den amerikanska versionen, men kan tänka mig att den inte är bättre. Jag kanske bara är fördomsfull.

Men för att göra en päng ska jag nu vsa, hur åtminstone skådisarna ser bättre ut i den brittiska.

Den amerikanska utgåvan Aidan, ser ut som många andra amerikanska vampyrer i dag. Manligt sexig, en rejäl haka, sådär lite hård. Set enligt mig inte särskilt bra ut, för manlig.

Den brittiska Mitchell. Lite farlig, men mer mörk, halvlångt lite vilt hår, ingen hjältehaka, skäggstubb för att se ännu lite mer otämjd ut. Enligt mig, skittsnygg.

Josh, som han heter i staterna är en liten snäll pojke, det ser vi, stora ögon, en liten skäggstubb som väll ökar lite av det vilda, men dne är ju knappt märkbar. Men det är något gulligt över honom, inte sant.

Geroge är snäll han med, lite töntig till och med, han har glasögon, då måste han vara snäll. Den största skillnaden mellan de två varulvarna är att george är just mer töntig, titta bara på hans ytterst brittiska utstående öron. Det är just det fina med Gorege, han är en tönt som människa  och ett blodtörstigt monster i sin andra hamn.

Sally framstår som ganska sexig fär hon sitter, vilket hon även gör på de andra promobilderna.  Men ja, en kvinna ska ju vara sexig. Kanske finns det en liten sorg i hennes ögon, men dne är inte så tydlig.

Annie har betydligt mer sotg i ögonen, hon framstår mer osäker, vilket även passar henne bättre. Jag tycker även att Annie är sötare.

Kanske borde man se något avsnitt av den amerikanska serien. Men det tar tid.

Jag befann mig i en hiss, som rörde sig. Väggar av stål. Med i hissen var en svart kvinna, en till person som inte gav något intryck och en sjuklig man, alla var helt övertygade om att det var Steve Jobs, men ingen vågade fråga.

Helt plötsligt så märker vi att att något är fel, och då märker jag, hissen rör sig inte lodrätt utan sidledes. Vi lyckas bända upp dörren och märker att vi är på ett tåg, där de helt enkelt har byggt en fejk hiss innuti.

Vi tog oss ur, utan att skada oss för tåget saktade ner lite.

Vi gick längst spåret och kom till en liten stad med klassiska sekelskiffts villor i ljusa färger.

I den här staden, fick vi någon insikt. Vad den var minns jag inte.

Vi skulle tillbaka nu, åka igen med tåget men åt andra hållet. Så tillbaka till spåret och så kom tåget, men det var inte ett vanligt tåg. Det var en samling män i kalsonger, stora, muskulösa, som höll varandra på armarna och gick jättesnabbt med sånadär tågrörelser med armarna. Så man var tvungen att kasta sig upp, och hålla sig fast på en av mänen. Så jag ser helt enkelt Steve Jobs ta sig fast på en halvnaken man och försvinna i väg, innan jag vaknar med en enda tanke i huvudet:

"Va!?"

Om det är en onding i en film jag älskar så är det Top Dollar, han är så sjukt sexig och precis så jag vill ha mina ondingar.

Därför är det inte helt märkligt att jag har använt honom som inspiration när jag skapade min favorit rollspelskaraktär Tamara.

Dock är Tamara inte så lik, mer än det underbara håret då, och en fascination för ögon som kanske inte är helt normal. I ett spel jag har med min goda vän Elly så är Tamara i nutid och har där en kanske inte helt okey relation med sin halvbror, lite sådär som i The Crow.

Men Top Dollar är ju dock inte Varulv som min sköna Tamara. Och Tamara har inte en massa småskurkar under sig, eller nja, delvis i mitt nutidsspel med Elly.

Nu är detta ganska ointressant för gemene man, men jag ville mest visa bilden jag har ritat av henne. Den har jag haft liggande ett tag, men nu kommer den fram i ljuset. Så njut, varning för bröst, blod och liknande (försent). Tamara i hybridform mellan ulv och människa.

När man är för sjuk för att orka spela rollspel kan man åtminstone vara en gamer hemma.

Underbar reklam från Sony

Drömmen börjar med att jag är i Annelöv, min hemby alltså, där hade de byggt om skolan, men i drömmars anda följde det inte riktigt fysikens regler. I början gick jag runt på en gigantisk marknad som var i den gamla gymnastiksalen, lägg märke till att det här är en minimal gymnastiksal. Där fanns diverse olika godsaker och jag kunde gå runt där, men sen gick jag ner för några trappor och kom nu till den nya, ombygda gymnastiksalen. Den här var gigantisk, och med ett mer modernt snitt än den som verkligen finns i annelöv. Likt öar var några pingisbord utställda där några ungdommar spelade. Mittemot dörren där jag stod, var en stor port, mörkblå, som en form av utgång. Plötsligt öppnas dörren och jag ser som en spegling av gymnastiksalen en sal till. Några av pingispojkarna går så för att stänga dörren, men precis när de återvänt till sitt spel så går dörren upp igen, och då ser jag, att nu är även dörrarna i den andra salen öppen, och där kan jag skymta något blått, något blått och fyrkantigt inte helt olikt en britisk telefonkiosk. Jag ser även en persn som står där, och vinkar och försöker komma fram.

Ni gissar rätt, det är ingen mindre än Doctor Who. I drömmen fylls jag av en sån ofantlig glädje, även när dörrarna håller på att stängas. För jag, jag av alla människor fick se Doktorn och han fanns på riktigt. Jag skyndar efter honom, genom dörrarna precis innan de hinner stänga.

Vet inte vilken av de två det var. En kombination tror jag.

Här tar drömmen en ny vädning. Plötsligt är jag på en ny plats. Här finns Dream från sandman. Där steg nördigheten ännu lite mer. Den här delen av drömmen är något luddig. Dream ligger ner, bland en massa kuddar, jag förstår att det är någon form av diskution mellan honom, och någon mer som kan styra drömmar, om vem som är den rätte att egentligen härska i drömmarnas rike. På något sätt blandas även Doktorn in igen. Efter det så övergår drömmen till att jag drömmer att jag har vaknat, och sitter vid min dator, och så ringer en i min klass som jag ska göra ett arbete med. Sen vaknar jag å riktigt, och konstaterar att det inte har ringt någon. Men jag har en katt som vill kela med mig.

Anledningen till att jag överhuvudtaget nämner Herr Wheaton är att han gjort ett öl. Det är kanske inte heller så intresant men som den nörd jag är så blir jag så klart glad i själen när den har namnet Critical Hit och har en så här fin ettiket. Lägg även märke till procenthalten 8ish. Namnet kommer från att han försökte få det att smaka gott men ha hög procenthalt, så det gör så mycket skada som möjligt. Harhar.