Var på Luisiana i dag, och då fick jag den här lilla saken. En liten mekanisk leksak helt enkel. Känns så där lagom steampunk. Kunde varit mer steampunk, men man kan inte få allt.

Det känns som om jag borde skriva något efter all pepp och inspiration jag fick i Ljungby. Jag är berättar som sagt, amatör skulle jag gissa på, även om jag faktiskt har ett diplom. Men jag vet inte riktigt hur man går från amatör till proffs. När man får betalt? Det fick jag, för en av sakerna jag gjorde.

Berättande är något väldigt speciellt, som tyvärr inte är så populärt. För det krävs ändå att man är på plats, att man har personen där, så den kan känna av publiken. Man kan inte berätta inför ingen. 

Men det är tydligen ändå relativt populärt, vi är ändå ganska många berättare, både de som är till åren, och vi yngre. Även om jag nog är precis på gräsen att kallas ung och har berättat i ganska många år nu.
Berättande är inte heller bara något för barn, även vuxna kan roas. Speciellt då jag hört en del historier av de lite mer, morbida, grova och hemska slagen. Som den om den äldre damen som hittade svamp som växte i döda djur. Ja ni kan ju gissa vart det bär. Själv så berättade jag i Lovecraft mytos, men min egen historia, med Tindalos hundar inblandade.
Fler personer borde lyssna till berättare, gå på caféer, eller föreställningar. Caféer är så gott som alltid gratis, åtminstone här i Landskrona.

Och ni som känner mig, vill ni bli roade av en historia när vi umgås och det blir lite tråkigt. Säg bara till, jag har många på lager.

Jag vet hur lätt det är att gräva ner sig när man mår dåligt. Själv har jag ju aldrig blivit dumpad, men jag har ändå haft liknande problem, vänner som försvinner och sårar en krossar ens hjärta de med. Men, när man mår dåligt så gäller det att försöka att hålla huvudet högt. Att ta sig förbi skiten och veta att man egentligen är jävligt bra. Men ändå, självklart, gråta när det behövs och bli av med sorgen.
Den här videon tycker jag faktiskt pekar på en hel del saker som är väldigt sanna. Så till alla er där ute som mår dåligt på ett eller annat sätt, inte bara för att det tagit slut med någon, tänk er situationen, som en zombieapocalyps.

Jag borde kanske gå på om hur fantastiskt kul det är här på festivalen, för det är det. Här är mycket trevligt folk, och när man dessutom springer på lajvare och nördar så blir det bättre. Jag blir förälskad i en irländska för hennes utstrålning när hon berättar om "the other" eller "fairy kind", jag blir fascinerad av halvinuiten från Alaska som berättar om gigantiska händer med munnar på fingertopparna och ögon i handflatan, dessa äter upp olydiga barn.

Men jag skulle lika gärna kunna gå på om äckliga fulla smålänningar. Inte de på festivalen då, utan de andra, de "vanliga". Jag vet inte om det är så att folk i Landskrona blivit vana vid mig, eller om skåningar helt enkelt är trevligare. Men jag får sällan negativa kommentarer om mitt yttre, folk snarare gillar mig. Här däremot så kan inte folk, elelr ja överförfriskade killar på 20-30 någonting, hålla käft. Bland annat fick jag kommentaren att jag måste vara med på en möhippa, och jag svarar. "Nej jag är alltid så här snygg." Jag vet att det finns svartklädda människor i Småland, men kanske inte i Ljungby. Kanske har de aldrig hört talas om vare sig gothare,synthare, hårdrockare, pandor, emos eller något annat av alla de folk som kan få för sig att klä sig i svart. Kanske är jag för konstig för Ljungby, men.. här finns ett Sagomuseum, så konstig borde jag inte vara.

Dessutom får jag inte sova, för under mig är en krog, och dessa överförfriskade män låter, mycket. Dessutom spelade de så att min säng, tre våningar upp skakade. Jag undrar hur de kan det när krogen är under ett hotell.

Nåja jag ska inte gnälla. Det här är mest trevligt. En fortsatt uppdatering kommer kanske senare.

Jepp, då är det dags att resa iväg. Flera dagar, själv. Det är lite läskigt, jag brukar inte vara hemmifrån sjäv så här länge. Sebastian brukar alltid vara med. Men det ska gå, jag är ju en stor flicka.

Berättarfestivalen kommer dock bli awesome. Träffa en massa berättare och lyssna på fina historier. Jag ska till och med berätta själv, så om ni har vägarna förbi Ljungby så är jag där någonstans.

Så åter en märklig dröm. Den här gången var jag på något festivalliknande, i Indien av allt att döma. Det började med att jag satt med några och såg en liten ekorre som sprang runt. Hon stannade precis framför oss för att visa upp sin lilla bebis som hon höll i sina tassar. Sen sprang hon vidare. Plötsligt blev hon jagad av en räv, men då så åkte hon plötsligt i en vagn, dragen av vesslor och räven rände efter.
När spektaklet var över så upptäckte vi att alldeles intill så låg två till djurmammor, de här sov dock med sina små bebisar intill sig, och tur var väll de, för det är var ingen oskyldig liten ekorre utan en tiger och en panter. Helt klart var det fascinerande, de var så nära att man hade kunnat klappa men.. jag överlever helst. Dock så tog jag kort på allt med min mobilkamera.
Så vi smög oss ur tältet, och nu blev det klart vilka jag hade med mig Max och Victor som jag läste klassisk litteratur med. Vi var som sagt på en festival, och behövde få upp ett tält. Problemet var att jag var där ensam, och av någon anledning hade Sebastian packat åt mig, han hade glömt sovsäck och tält. Så jag skulle försöka hitta något tält och försökte hinta till Max och Victor, men de verkade inte fatta utan började plocka upp sitt tält och pratade om att jag som tjej nog skulle ha lätt att hitta sovplats.
Då upptäckte vi att vi satt vid en rutschkana och några ungar åkte där, alldeles för nära. Max hade dukat fram en massa äpplen och en liten pojke kom och stal ett, för deras mamma hade sagt att vi var tvugna att umgås med dem. Plötsligt så gick Max, antagligen för att klaga på ungarna, och jag och Victor blev ensamma kvar. Då upptäckte jag att det fanns först två, en hel, och en halv, måne. Jag skulle åter ta kort med mobilen, och i mobilen blev himlen mycket klarare. Plötsligt fanns de tre månar. De satt i en trekant, en högst upp och två under och de ändrade hela tiden form. Från nymåne till fullmåne och tillbaka. Det började även samlas stjärnstoft kring månarna och något som såg ut som ett stjärnfall eller en komet skjöts över himmlavalvet. Allt landade bakom oss. Snart samlades allt mer stjärnstoft, och det var som om vintergatan började att vandra över skyn bort till horisonten bakom oss, där allt stannade. Det var som att det var en vägg några hundra meter bort. Snart kom stjärnorna närmre, och såg nu i stället ut som ufon. Jag blev rädd och flyttade närmre Victor och frågade:
"Såg du det där?" Han nickade och vi fattade ingenting. Snart började allt falla ner längst den osynliga väggen, och vi började bli mer och mer klara i att det var som om  vi satt på insidan av en skärm. Snart kom det fram en kvinna, hon gick bort över gräset till hon kom till ett ställe på marken där något kom upp och vecklade ut sig till en gigantisk kontrollpanel. Här började hon att knappa och allt stannade upp. Himlen, de bitar som föll längst skärmen och naturen runt oss. Bitarna såg nu allt mer ut som det kan göra på skärmen när ens grafikkort är trasigt. Och precis innan jag vaknade så nämnde Victor att det såg ut som om där även fanns bitar ur en chattlogg.

Jaja.. tydligen ska American Gods bli tv serie, och det är HBO som ligger bakom. Jag skämms att erkänna att jag faktist aldrig läste klart boken, har för mig jag var tvungen att lämna den till biblan och på den vägen var det men... ja.. känner den där dragningen vid ögonen och bak i munnen som jag får när det är en nerdgasm på väg. För HBO är så bra och Neil Gaiman är så bra att en kombination av de två måste bli episkt.

Det är även planerat hela 6 säsonger med 10-12 entimmesavsnitt. Det är mycket.

Edit: Eftersom den gode herr Arvid undrade så.. här är en länk som ni kan använda för at läsa mer.

Jag tror jag är lite kär, i den här tjejen.



Och på tal om Joss Whedon, jag hittade Valeries, som hon heter, vlog genom den här låten.



Jag hade med dumpat henne.

Wooow.. vilket ord det där blev. Det är dock en förkortning av, People I want to punch in the face. Så här är vad som hittills finns i boken.



Så, för att förklara. Det första har jag redan bloggat om för ett tag sedan. Det är fortfarande något som gör mig otroligt arg, för ett tag sedan läste jag på Feber att de nu ska göra remakes av Carrie och Poltergeist. Två klassiker. Varför i helvete göra nya. Varför inte bara nöja sig med det som finns? Varför inte bara komma med något nytt?
Ja jag vet ju svaret. För att de vill tjäna pengar, säkra pengar. Så jag ber alla er där ute. Se inte skiten, stöd inte de äckliga Hollywood idioterna som bara gör halvtaskiga saker för att tjäna pengar på det. 
Jag vill åtminstone inte se nya versioner av filmer som det inte finns några fel på, och jag vill inte se dem i 3D. Jag vill se nåt nytt, nåt bra. Producenter, reklamare, alla andra som bestämmer över Hollywood pengar. NI SUGER!

Så till det andra, grannarna, de är mest med för att de låter jättemycket! De bråkar, de skriker, de dunkar i golvet.

Ni vet hur det är, den lilla svarta boken som allt för ofta dyker upp på film och tvserier. Ofta är det nummer till folk man har, eller har möjlighet att ligga med, eller något annat i den stilen.
I dag fick jag en egen liten svart bok.  Det här är dock inte för lätta ligg.. det är något helt annat.
Det är en handgjord bok, köppt från USA och nån som sitter och tillverkar några få ex.
Jag låter bilden tala för sig själv. Och ett tack till  Anna som hittade boken åt mig, och gå gärna in och kolla på hennes helt fantastiska smycken. Hon är som ni förstår, inte med i min bok.

Det åskar, rejält, jag satt i fönstret en bra stund och tittade på det. Bara synd att det är en massa hus i vägen. Ute luktar det åska, och regn. Det är eletrisitet i luften och jag kan nästan känna den på huden.
Det är såna här kvällar jag älskar. När naturen verkligen säger i från, visar att den är mäktig.
Vanliga soliga dagar är bara plågsamt för mig. Varmt, tråkigt, inget händer.  Ett riktigt oväder däremot, där kan vi snacka om mysiga ting. Det mullrar nästan konstant. Molnen och himlen lysses upp i mörkret.
Det bästa med sommaren måste vara åska.

Nej.. det är faktist ett halvår sedan nu. Jag minns knapt vad som hände förra året. Så vi struntar i det.
Men då var listan avklarad, den här åtminstone. Så åter dags för mig att bara tjata om nördiga och ganska oviktiga, eller kanske livsviktiga saker.

I natt hade jag en märklig dröm. Den började med att jag var på någon skola eller liknande. Men det kan även ha varit ett lajv. I vilketfall så var det lite konstigt och jag minns inte alla detaljer mer än att det var hårt och alla fick typ trängas i några få smala sängar. Jag sov med typ tre småbarn, men tyckte ändå det var ganska mysigt.

I drömmen så drömde jag. Där var jag jagad av någon varelse och allt gick i en spiral neråt, men gången verkade komma efter hand. Det var trångt och gråttlikt och lysande blått. Varelsen kom ur väggarna.

Sen vaknade jag, ur drömmens dröm, men fortsatte på den förra. Då skulle jag åka hem, med tåg. Jag kom upp ur någon bunker i en trollskog, och tåget skulle aldeles snart gå. Biljetten var billig, för just nu hade de extra pris på tågbiljetter i Norge. För tydligen var det där jag var.

Ja.. vad jag önskar mig av framtiden. Jag känner att det har jag redan skrivit, i liknande inlägg. Jag vet inte riktigt vart framtiden för mig. Någonstans, jag vill bli något, göra något skoj. Den närmsta framtiden innehåller en tur till Ljungbys berättarfestival där jag ska uppträda. Efter det så blir det Foteviken.
Behöver en ny klänning. Hmm.. får försöka ta mig till Staffanstorp. Kanske borde ringa Kerstin, åker ju trotts allt gratis buss. Frågan är bara vad för tyg? En hängsleklänning ska det vara, kanske tunn fin ylle, det är finast över en linneklänning.
Annars har jag även Gotland i sommar, til ldet vill jag med ha en ny klänning.  Nej nu ska jag surfa in på medeltidsmode och se vad det finns för tyg till lilla fröken Taller.

Den här filmen gör mig glad i hjärtat.