Ja då är det snart dags att leka viking igen och min hängsleklänning har nu fått fina broderier med två katter. Att skaffa garn att broderera var dock inte det lättaste. Först gick vi till Grand Magasin, de har de mesta men hade stängt på tisdagar, sen gick vi till en tygafär, de hade typ bara sytråd. Så träffar vi min mamma som hade tråd så vi gick till henne. Men hon hade inte tillräckligt. Men så kom vi på att det fanns en butik som säljer garn inte så långt från mamma, så vi vandrar dit men de har bara öppet på torsdagar och lördagar.
Men då hade vi tur, för ägaren var i butiken och hörde våra röster så vi fick komma in och där hittade vi fin ylletråd som var handfärgad. Ganska dyrt men hon var trevlig som tusan och det kommer vara ett utmärkt ställe att handla mer saker på, för även om det är lite dyrt så behövs inte så mycket för broderier oftast.

Jag fyndade bland annat tekoppar när jag var i malmö häromdagen. I dag när jag var på tebjudning fick de invigas. Bjudningen var ute i naturen och det var verkligen mys, picinic i princip men med bara te att dricka.

 

Då har jag gått och blivit sjuk med. Förkyld och orkar ingenting.

För länge, länge sedan, över ett år sedan så spelade vi pjäsen Lysistrate.  Ni osm inte känner till den, skäms och googla så ni blir lite almänbildade.

Anyways, jag hade lagt in bilderna som tagits under en av förestälningarna på min bärbara, där de itne kan redigeras, nu över ett år senare så har jag flyttat dem till den stationära och fixat lite, inga konstverk, och det är såklart inte jag som tagit dem, men de är fina minnen så håll till godo.

Halsband, en beställning är det.

Pärlorna är swarovskikristaller.

Resterande delar (förutom kedjorna) är från väckarklockor.

Nu ska jag bara bli någon.

Det var väldigt trevligt i nässjö. Jag fick min examen så nu är jag äntligen skrivarpedagog.

Det var lite sömn, mycket vin, en del öl och mycket poesi.

Jag kommer sakna min klass.

Hemresan var inte så skoj. Jag var bakis men hade tur. I stället för att sitta på stationen i Nässjö i flera timmar så blev jag skjutsad till Alvesta, inte för att Alvesta kanske är bättre än nässjö, men jag hamnade på ett trevligt fik som ägs av en japan bland annat. Så det var japansk curry och chokladkaka. Så fick jag även sällskap i några timmar.

Sen fick jag sitta och glo i Hässleholm en timme innan jag åkte mot helsingborg och sedan äntligen kom hem.

Som sagt, nu är jag något, men inte någon. Jag satt på festivalen och pratade med en man, han frågade. "Men du är väll med någon?" och jag svarar nej. För han menade antagligen att han trode att jag var etablerad poet eller någon annan som man kan känna till. Men nej det är jag ju inte.

Jag drömmde just en thriller, för ja det måste vara det som den skulle klassas under om det var en film. Eller möjligen action. Låt mig berätta.

Huvudpersonen är en man, som av någon anledning ska in i ett hus. I blad ser jag mannen utifrån och ibland är jag honom. Det är ett högt hus och han och nåntill åker upp och så händer något med hissen. Så den fortsätter att åka, ännu högre.

Där uppe är det mörkt, det finns så gott som ingen el förutpm på vissa ställen. Det hela ger mig en ganska rerejäl postapokalyptisk stämmning. Killen eller jag då, irrar runt lite innan det visar sig att det finns andra här. Hårda typer som ser våldsamma och rädda ut. Skadade. De tar mig med sig och jag kastas inför den stora ledaren med komentaren, en ny. Han bara skrattar åt mig, och sen drar sig alla undan. Ledaren är tjock men ändå mer åt det muskulösa hållet, lite mörk i hyn och med svart skägg. Så blir det ett klipp i tiden och jag vill där i från och snart möter jag någon jag blir kär i. Någon som verkar vara med i en motståndsgrupp för här uppe i huset så är det inte skoj. Jag hamnar i någon form av rättegång och mannen jag älskar används för att plåga mig. tas till en plats som mest liknar en källare och där det finns stora kar och burar, några av dem har djur i sig, andra har människor. Det här är avrättnings och tortyrkammare. Beroende på person så kommer de på extra eleaka sätt att plåga nån på. En hade blivit instängd i en glasbur efter att ha blivit slagen blodig och sen hade det varit en massa hungriga katter i buren, som åt upp personen. Det var en kattälskare så värsta tänkbara döden var ju att katter dödade den.
Mannen jag älskar ska dränkas, men de dödar inte honom. Det är bara för att visa att vi ska hålla oss i skinnet.
Jag får även höra att jag inte kan fly, för trapporna går aldrig ner, bara upp, även om vi är högst upp. Och så blir det mörkt. Jag lyckas se ut genom ett fönster och ser staden under. De andra höghusen som kanske är sju våningsjus ser ut som klossar, sådet skulle aldrig gå att ta sig ut den vägen, som att hoppa från ett flygplan.
Till slut flyr jag dock, ut genom portar till trapphuset. Jag springer neråt, för jag är jagad, men först fundrade jag på att ta mig uppåt. Snart blir det kolsvart, om det tidigare varit mörkt så är det nu helt mörkt. Men jag kan fortfarande känna stentrappa under fötterna och träledstång under mina händer. Jag lyckas hoppa från våning till våning i mörkret och snart kommer jag ut i en ny koridor. Jag tror att den är helt tom men märker att jag kan öppna en dörr och då kom in i en familjs rum. De verkar vara en helt normal familj från vår egen tid, sitter med internet och allt. Så jag har kommit ut från den skumma världen högst uppe i huset.
Dock så är ledaren ute efter mig, familjen är någon form av vakter men de fångar inte mig.
Jag blir jagad av ledaren och lyckas tillslut ta mig ut genom ytterdörren. Då blir allt annorlunda. Plötsligt är alla andra som var fågar där uppe ute med mig, som om en förtrolning brytits. Då ser vi även att allas våra öden har blivit filmer som det finns stora reklamskyltar överallt om.
Men åändå så kan alla åka hem.

Äntligen är min bild på Tamara klar. Tack till den här konstnären vars linjer jag använt som stöd.

Ja nya örhängen som jag pysslat ihop. Kommer kunna göra fler att sälja. Ska bara använda mina ett par dagar och se så de håller.

Har lagt till lite folk vars bloggar jag gillar bland mina länkar.

..Om jag vågar åka till småland på torsdag.

Jag hade tänkt skriva ett argt inlägg över hur folk är dumma i huvudet. Men...

Jag läste en sak och ilskan ran av mig. Nur är jag i stället ledsen och deppig.

Jag saknar dig, något så otroligt. Det är snart ett år sedan. Jag har sörjt dig längre än jag kännde dig men det gör ont ändå. Frågan är hur jag kommer må när jag åker till småland nästa helg. På ett års dagen kommer jag vara i småland, det kommer vara hårt men jag hoppad på att jag får stöd från mina fina klasskamrater och att de hindrar mig från att supa mig tokful vilket kanske ananrs lär hända även om jag itne har råd till det.

Men de är fina människor i min klass. Även om inte alla kommer vara där.

Jag kommer sakna Sara, men kommer åtminstone ha Caroline och Johanna hos mig som stöd på kvällen när allt kommer bli jobbigt. För det kommer bli jobbigt. Jag vet det. Jag hade inte varit människa om jag inte sett det som jobbigt.

I dag  var det ett år sedan jag pratade med dig för sista gången. Fan.

Jag är på ett väldigt starkt loppishumör. Men det får vänta till den femtonde när sommarkortet börjar gälla. Sen jävlar ska det bli åka av. Är det någon som vet några stora och bra loppisar i skåne? Typ som de som visas på antikrundan när folk har en massa bord där de säljer sitt skit. Antar att jag får prata med min bästa loppisvän Stina om hon vet något.

Annars händer inte så mycket intresant. Landskronafolk får gärna ta sig ner till slottscafet på lördag vid halv fem sådär, för då ska jag stå på scen igen.